Ljud, september
Av allt man kan skriva måste något vara rätt. Något som liksom en sång plötsligt ska börja och som man därefter kan fortsätta på. En melodi så naturlig att den finner sitt eget slut. Någonstans i det oändliga havet av all världens möjliga kombinationer, av ord, ljud, ljud och stavelser, någonstans i soppan finns en upptakt som kallar på mig. Så tänker jag mig det ensamma geniets arbete, en lykta som lyser som en punkt över vattnet och som plötsligt uppenbarar sig, tänds. Av en osynlig hand, fast den ska vara min. Min som sedan födseln och i botten av mitt medvetande, så djupt ner att den varit omöjligt att upptäcka men ändå i kärnan – jag! – min hand som tänt detta ljus och som nu ska vägleda min penna. En självdefinierande hemlighet som letat rätt på mig. Man revar eller ror, gör vad som behövs. Sakta tar man sig mot sin hemlighet, vägledd av en hand och en vind, man känner den i håret så snart man kliver utanför dörren. Dörren är ett papper som öppnas eller stängs, kasta orden genom den, se vilka som överlever. Det är orden som tar sig genom dörren som en slingrande kakafoni som får vara kvar. De som rymmer graciöst, ut på pappret och till andra sidan. Håll upp ditt papper som ett segel och låt vinden ta dig med. Jag vet att det inte är så det går till, men ändå ibland: en vind.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida