I'm a goin'...

Så har rastlösheten än en gång tagit överhanden och jag nöjer mig inte längre med snömodden runt Odenplan. På onsdag far jag till england, där de har överkast i laxrosa och snömodden mer existerar i ett vaporiserat tillstånd, som dimma. Den lilla logikern i min vänstra hjärnhalva måste emellertid ha åkt i förväg över Nordsjön alternativt gett upp hoppet en gång för alla, ty passet (vilket-jävla-århundrade-lever-vi-i-papperpasset) är icke med mig i hemstaden. Det ligger nitiskt placerat ovanpå en vit mikrovågsgenererande mackapär, en sisådär tjugo mil härifrån. Verkligen bra, fint. Emedan jag befarar att jag inte kan flirta mig in i landet, som jag förvisso skulle ha kunnat lyckas med i världens fetaste stad Houston, har jag dragit i mina tåtar och involverat postgång i lösningsförslaget. Extranycklar hos söta grannar är människosläktets bästa idé. Å så hoppas jag att tågbiljetten från flyplatsen hinner hit också. Nu måste jag skriva en uppsats klar innan onsdag, så att jag kan dricka litervis med breakfast tea ostörd på andra sidan.