Kärlek och respekt

Jag har en underbar vän. Hon skrev ner allt i ett mail och gav mig nyckeln till tilltrons låsta dörr åter.

"Det började med en duns...

...och jag for ur stolen, det där ljudet känner jag igen, tänkte jag, liten fågel mot hårt fönster. Jag gick med försiktiga steg mot uterummet och alldeles riktigt, där utanför låg en domherre och sprattlade lite försiktigt. En domherre, tänkte jag, jag kan inte låta honom dö! För sanningen är ju den att även om det är en relativ lätt hjärnskakning krävs ett par timmars konvalesens och på den tiden skulle den lille kraken alla gånger frysa ihäl. Eller bli uppäten av någon ondsint grannkatt. Hav förtröstan viskade jag genom rutan och sprang ner för att ta på mig jacka och någon typ av skyddshandskar. För det är ju så att även om man är ute efter att rädda små liv vill man inte gärna drabbas av konstiga sjukdommar som sprids genom djurspillning. Jag grabbade en tidning i återvinningskorgen innan jag stängde dörren bakom mig. Den lilla fågeln hade nästan lyckats vända sig rätt med sina tafatta flax, så förhoppningsvis var inga lemmar brutna. Jag lyfte ytterst försiktigt upp den lilla kroppen på tisdagens GöteborgsPosten. Fågeln, som inte vägde mer än en medelstor Alladin chokladbit, orkade inte göra mer motstånd än några försiktiga huvudskakningar. Jag satte mig ner på altanen med fågeln i knät och kupade mina handskbeklädda händer över den för att skydda mot vind och kyla. Så satt vi sen i tjugo minuter, jag och fågeln. Ibland tog jag bort händerna och tittade lite på honom. Flyg då, sa jag, flyg iväg till dina kompisar, men han bara blinkade lite åt mig.

Det började bli kallt och jag insåg att vi måste söka skydd inomhus. Jag viskade lugnande till fågeln och bar honom försiktigt till garageporten. Det ordnar sig, sa jag, och ställde ner honom på marken och öppnade garaget. Där inne var det nästan varmt. Vi skulle klara oss i flera timmar. Jag satte ner fågeln och tidningen på cementgolvet, sen lyfte jag ner en låda med trasor från en pall så den blev ledig, och satte mig för att vänta. Då och då öppnade jag garageporten för att fågeln skulle få se ljuset och höra de andra fåglarna. Flyg då lilla fågel sa jag, flyg ut till dina kompisar. Men fågeln var ännu inte redo att flyga. Jag tog mig in i huset, sprang upp för trappan, in i köket och öppnade müsliburken. Jag visste att jag där tidigare sett solrosfrön. Jag plockade ut sex frön och återvände sedan till återvinningskorgen jag tidigare besökt. Den här gången var jag ute efter ett plastlock. Jag hittade efter lite sökande en plastkork som tidigare tjänat som lock för en yoghurtförpackning. Det blev en perfekt vattenskål för min lilla vän. Den lilla fågeln ville varken äta eller dricka, det var inte utan att jag var ordentligt orolig för hur han skulle klara sig. Om hjärnan mår dåligt behövs mörker tänkte jag, och släckte därför alla lampor i garaget. Då och då rörde fågeln försiktigt på sig. Jag kände mig lite bättre till mods när jag märkte att fågeln faktiskt gått på toaletten, där på GPs förstasida. Duktig liten fågel, viskade jag till honom, du kommer klara dig genom det här. Jag insåg att det inte var något jag kunde göra utom att vänta. Och vänta kunde jag lika gärna göra någon annanstans. Dock återstod att göra innan jag kunde lämna den lilla ensam. Mitt på garagegolvet stod ett fat med olja som droppat från bilen. Tänk om den lilla domherren vaknade till och fick för sig att dricka av oljan. Om något sådant hände hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv. Jag såg mig omkring i den kala lokalen, hur skulle jag kunna finna något stort nog att täcka fatet med den farliga vätskan. Jag provade ett lock till en papplåda men med dåligt resultat, jag behövde något annat. Och då fick jag syn på den tomma skokartongen. Den var precis vad jag behövde. Jag öppnade garagedörren för att gå ut, bara tiden kunde läka fågelns sår nu. Jag ville dock ge honom en sista chans, innan jag gick, att återfå sin frihet och förenas med sina kamrater. Flyg då lillla fågel sa jag och petade försiktigt på honom. Försiktigt vecklade den lilla fågeln ut sina vackra vingar. Han vände på huvudet och tittade på mig, sen flög han snabbt och lätt ut genom garageporten.

Hej igen, funderar på att göra det till en daglig vana att skicka mail till er. Istället för att blogga skulle man kunna säga. Jag funderar lite på vilken dagens stora händelse är. Alternativen är: Förhoppningsvis/troligtvis räddat en domherre som flugit på rutan här från att frysa ihjäl. Den sitter för tillfället mycket stilla i ett träd så jag är inte säker på att den ännu är utom fara. Det brukat ju ta ett tag att repa sig när man fått en hjärnskakning. Nu flyger han i alla fall iväg när jag närmar mig så jag kan inte ta in honom i värmen igen.Telefonsamtal från [censur] i Lund angående projekt om kablage. Jag ska på möte i Stockholm på fredag. Varken ni eller jag klarar nog en lång utläggning om detta så jag sparar den. Till exempel till imorgon. Måste läsa en massa saker till mötet så att jag inte verkar dummare än vad jag är. Kärlek och respekt."