Ursprung

Ibland glimtar djupet förbi. Innerligheten. Innerlighet är sällsynt och eftersträvansvärt. Från mig till mig. Från dig till mig. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Så slitet. När min mamma skrattar är det innerligt. Hon pärlar av hjärtlig lycka som läcker ut genom hennes mun i små små bubblor. När jag var ondsint tonåring, pojkaktig och kaxig som en spröd fjäder, sa jag att jag aldrig skulle bli som min mamma. Elak är inte riktigt ord nog. Många beter sig så men det gör det inte direkt finare så här i efterhand. Mamma fick ta allt det sköra och outhärdliga som inte gick att hantera i min fjortonåriga skalle och själ och hon tog det minsann. Som en orubblig förälder tog hon det och stod ut. Kanske var jag inte värre än någon annan men det var mamma som fick ta mig. Om jag får en flicka någon gång (får och får) ska hon heta efter mamma. Jag är min mamma. Min pappas ordning i min mammas förpackning. När jag skrattar hör jag bara henne. Jag skrattade mycket imorse och det var nästan som att ha henne i rummet. Då längtade jag hem precis som en spröd tonåring som inte riktigt vågar erkänna det men som känner det känner det känner det. Och kanske känner jag att jag är min mormor, min gammelmormor, min farmor och min rara pappa också, och att jag är tacksam för att de alla gett mig av sitt fina, för här sitter hon och känner sig fin och lysande för ett litet ögonblick. Det känns så innerligt bra att veta vem man är i de här små stunderna.