Bitter

Internationella kvinnodagen till ära har det varit en riktig skitdag. En riktigt skröpplig skitonsdag. Alla mina hjärnspöken om framtiden, dåtiden och nutiden har gjort gästspel av blandad ångestmagnitud och kolamuffinsarna känns inte alls lockande att sätta tänderna i. Jag hatar att jag blir matfixerad så fort minsta lilla moln fördunklar min erövrade ljusblå himmel.

Klen.

Och.

Svag.

Jag har inte kunnat lösa en enda uppgift på hela dagen och koncentrationen har nått nya bottennivåer. Jag har funderat på saker som jägarexamen. Jag, ta jägarexamen. Det är ungefär lika sannolikt som att man skulle få se Franco traska omkring i badbyxor utanför Dramaten. På sin höjd skulle det kunna vara lite nationalromantiskt att sitta på en sådan där uppfällbar pall och dricka kaffe ur en termos, men ska man göra det i skogen inkluderar det onekligen närkontakt med mossa. Älgar är hemskt sällsynta i Vasaparken. Eventuellt skulle jag kunna sitta på min pall vid vägrenen och dricka kaffe. Där skulle jag fortfarande ha kroppskontakt med asfalt, men jag har en krypande känsla av att älgar håller sig längre in i skogen. Dessutom var det det här med kaffet. Att man kanske inte ska dricka så mycket av det alltså. Summan av kardemumman blir att jag måste vara i skogen, utan kaffe, med avsikt att döda djur. Det känns inte heller helt lockande, själva dödandet. Älgstek är gott, men jag köper den nog hellre på hyttan när allt kommer omkring. Skulle jag mot allt och allas bättre vetande få för mig att genomföra en jägarexamen skulle det troligtvis sluta med att jag gjorde älgarna koffeinberoende också, snarare än hade ihjäl dem.

Grattis alla kvinnor, today is your day. Övriga trehundrasextiofyra är fortfarande männens.