Sticka in
En liten gnagande oro över min onaturlighet smög sig på sent igår kväll. Efter att ha surfat runt på otal antal bloggar står det klart att jag hade rätt. Som alla andra barn är jag inte. Det som verkar skilja mig från mängden är inte min olikhet i sig, eftersom alla påstår sig vara olika, ensamvargar, på endera sättet ett troll, svikna, deprimerade, tungsinta. Det som skiljer mig tycks vara det faktum att jag mår bra. Välmående och bloggande äro icke förenligt och var det inte riktigt för mig heller, till en början åtminstone. Nu, här i min erövrade ljusblå, känns det inte riktigt rätt att ösa längre. Jag borde jobba ideellt för fan, inte skriva om låtsasångest på nätet. Man saknar en I eller en A, äter piller och har söndagsångest hela veckan, sörjer sin förlorade barndom, egendom, svendom. Man är misslyckad fast med stolthet, klappar sig själv på axeln fast med fördom. Jag? Jag sitter bakom min skärm och mår bra. Vissa dagar är bra si, andra är bra så, ibland är det självklart en dålig, men på det stora hela är det lugnt, fint och bra. Förutom då, att jag inte hör hemma i etern.
För att få rätsida på mitt själsliga mående läste jag igenom några gamla inlägg. Liksom för att empiriskt bevisa min tes. Kolla, jag har det bra. Läsa läsa, scrolla ner. Ack nej. Leda och kaffesump följer i mina spår. Jag är sjuk, deprimerad, misslyckad, låtsasstolt och stackars rätt igenom. Ljusblått är i själva verket mörksvart. Jag är precis som alla andra barn. Skriker efter att sticka ut när jag i själva verket vill passa in. Jag vill hemskt gärna sticka ut så att jag med rätt får säga mig längta in. Är man inte annorlunda har man ingen rätt att vilja vara lunda. Det annorlunda berättigar självömkan och fågelperspektiv. Passade jag in hade jag ingen rätt att klaga. Jag vill inte vara galen, bara sticka ut litegrann. Inte som att jag vore ett ufo på riktigt med röda ögon och tvångstankar. Helst bara då rödkantade ögonvrår och marginella attacker, så att jag kan välja själv när jag vill sticka ut, passa in, vara mitt emellan.
Det är mycket med det här, det själsliga och annorlunda. Vad vill man egentligen.
För att få rätsida på mitt själsliga mående läste jag igenom några gamla inlägg. Liksom för att empiriskt bevisa min tes. Kolla, jag har det bra. Läsa läsa, scrolla ner. Ack nej. Leda och kaffesump följer i mina spår. Jag är sjuk, deprimerad, misslyckad, låtsasstolt och stackars rätt igenom. Ljusblått är i själva verket mörksvart. Jag är precis som alla andra barn. Skriker efter att sticka ut när jag i själva verket vill passa in. Jag vill hemskt gärna sticka ut så att jag med rätt får säga mig längta in. Är man inte annorlunda har man ingen rätt att vilja vara lunda. Det annorlunda berättigar självömkan och fågelperspektiv. Passade jag in hade jag ingen rätt att klaga. Jag vill inte vara galen, bara sticka ut litegrann. Inte som att jag vore ett ufo på riktigt med röda ögon och tvångstankar. Helst bara då rödkantade ögonvrår och marginella attacker, så att jag kan välja själv när jag vill sticka ut, passa in, vara mitt emellan.
Det är mycket med det här, det själsliga och annorlunda. Vad vill man egentligen.
upplagd av Chris
09:55
10 kommentarer:
Allt är knutet till hur samhället ser ut idag. Man får inte vara svag. Svagt är ganska fult att vara, utåt. I det stora hela, menar jag. Men alla vacklar förr eller senare. Då ska det helst tystas ned. Det kliniska "depression" eller "gå in i väggen" är bekvämt för att folk ska slippa tänka på exakt vad som hänt. Man orkar inte.
Bloggen blir en ventil. Allt det som hålls inne bland arbetskamrater och andra sociala sfärer släpps ut på många bloggar. Att gå till psykolog eller liknande är ett oerhört stort steg. "Jag är ju inte knäpp i huvudet." Bloggen blir ett sätt att få feedback på sådant som man inte törs få feedback på från folk som känner en. Däri ligger mycket, tror jag.
Sedan är det där "Förutom då, att jag inte hör hemma i etern," om du ursäktar, första klassens jävla skitsnack. Det är inte en sluten klubb för folk som hatar sig själva. Det är ett öppet medium. Jag har på inga sätt känt att det har varit en tung ton på din blogg. Jag läser för att du är förbannat rolig och bra på att skriva om i princip allt, och endast därför. Jag blev t.o.m. sådär klassiskt eff-igt småkär i dig av den anledningen i redan i Januari. Det finns alltså inga anledningar alls att du måste ha en negativ spinn på det du skriver för att bli läst. De som kräver det är kanske sådana du inte vill ska läsa i alla fall?
Och det här med att sticka ut och vara annorlunda. Jag skulle kunna dra den där standardharangen om att "ingen är som du och det gör dig unik" men det vet både du och jag att det är gammal skåpmat. Du är den du är. Blogga om det. Hur blev du välmående? Utgör en motpol. Inte hurtigt heja-heja, men på något sätt. Jag vet fan inte.
Jag vet bara det jag sett. Främst via bloggen, men även via mötet öga mot öga. I mina ögon sticker du ut för att du är en jävligt vacker människa på så många olika plan.
Frågan är hur du vill sticka ut. Vill du sticka ut rejält bland alla andra så föreslår jag genast att du färgar håret i tre vilda färger, skaffar trettio stycken könspiercings samt visar upp dem på omslaget till Aftonbladet under en skrikig rubrik. Frågan är som sagt hur du vill sticka ut. Och bland vilka. Du sticker redan ut genom att vara bra...
jag är stum.
Jag tyckte detta inlägget stack ut. Det gillade jag. Tack.
Oj, jag tänkte skriva något vettigt och helst lite djupt som replik på det här, men så läste jag Effs inlägg.
Så nu kan jag bara säga:
What he said.
/MsTake
*viftar frenetiskt med händerna*
JAG mår inte dåligt!
JAG mår ju toppen för fasen!
Har faktiskt reflekterat själv över hur många det är som häver ur sig ledsamheter och förstår att det kan vara en ventil där man kan vara anonym. Å andra sidan har jag fått mycket kommentarer genom mina dar angående att jag mår så bra.
DET är sjukt.
Att det är så ovanligt att må bra så att folk kommenterar det.
Jag har inget att må dåligt över. Jag gillar vad jag gör, jag gillar den jag är, jag gillar den jag är med och jag gillar att jag är.
Stum, tja, det trodde jag aldrig. Men det är sanningen, ur den vinkeln jag ser den, i alla fall.
Ja.. nu hann ju Emma före då.. men jag kan fan inte heller köpa det där att man måste må så jävla dåligt och skriva om det. Allvarligt, hur kul är det att läsa om sånt?
Jag förstår de som skriver om det, alla gånger, men det är inget jag läser särskilt ofta.
Personligt, underfundigt och genomtänkt är sånt jag gillar mer att läsa.
Där tycker iaf jag att du passar in =)
Bli accepterad? du har ju tur om du kan välja. Det valet finns liksom inte för mig... man syns, vare sig man vill eller inte. Men jag lever ju ändå.
emma, andreas, josefin, eff, lindansaren, eff, fina misstake, tack för kommentarerna. jag är glad att jag kan välja när jag vill sticka ut och inte göra det. glad att jag inte mäter 197, men förvisso lagd att säga att jag hade velat göra det absolut bäst av det om så var fallet.
emma, jag förstår vad du menar och jag tror att jag har gjort just så på din blogg. i nåt inlägg skrev du om ett badkar, och jag lät min låtsade avundsjuka och ilska däröver lysa igenom i kommentaren. det är ju jättekonstigt. fy fan vad bra att vi mår bra som ändå gör det. hoppas att vi kan hjälpa någon som inte gör det.
kärlek.
Håller med eff. Bloggen är en ventil - också för oss som mår bra. Kanske därför vi mår bra, men inte säkert. Skriv på, det är mycket läsvärt!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida