Fröken fräken (obs obs, varning för självupptagenhet)

På en röd matta i Fredhäll när solen silar in och kaffeglaset glittrar kan det ibland vara helt omöjligt att inte känna sig som världens härskarinna. (Egentligen är jag emot genusändelser.) Jag spenderade gårdagkvällen hos O och åt somrig gravlax med tillhörande konfidensintervall. Tack för hjälpen, idag ska det gå bättre vid böckerna. Han hade varit hos släkten i Portugal och var vacker som en dag, såklart. Mina fräknar börjar ansamlas igen, de också. Om man jämför morfar, mamma och mig kan man se utvecklingen i tre faser. På mig: fräknar över näsan och sporadiskt utplacerade prickar över den annars bleka kroppen*. På mamma: Pärlband av fräknar och fläckar över armar, ben och axlar, och så superlen ansiktshy. På morfar: en enda stor fräken, överallt. Pappa ser ut som morfar (borde jag vara bekymrad?) så jag antar att jag har dubbla fräkengener.

*När jag var yngre var det lite jobbigt att inte tåla solen. Señorita blir helt otroligt bronsbrun och där låg jag jämte, som ett vändstekt ägg och fräste. Nej tack. Som liten tös var jag konstant klädd i burka för att inte få soleksem. Så här på lite äldre dagar har jag gett upp konceptet läckert brun. Det kommer aldrig att hända och det gör mig inte så mycket längre. Att bruna fötter är bland det sexigaste som finns är emellertid ett faktum svårt att komma undan. Fast inte av skit då, alltså.