Sömnlös men inte alls svart

Det här är det som aldrig blir något. Den långa början jag skriver på, som aldrig tar sig någon annan form än upptakten till något som jag bara önskar att jag ska fullfölja. Jag vet inte vad det ska handla om, inte hur jag ska fortsätta eller hur det ska sluta. Det kanske är mitt liv jag försöker få på pränt, en mening med det. Antingen har allas liv en mening eller så har ingens det. Inatt lutar jag åt att tro mer på det sista. Vi föds och dör, i den ordningen. Vi kunde lika gärna se det som att vi dör och föds, där emellan är det transport. Den stora människomassan hålls konstant förutom att modulerna den består av inte är exakt desamma hela tiden. Det kontinuerliga flödet mellan liv och död verkar, pågår, fortgår. Det finns alltid en galning, en ledare, en trolös och en hjälte. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Om jag inte är hjälten, inte galningen och inte ledaren är jag förmodligen den trolösa. Med det menar jag att jag saknar tro. Passion, det kunde vara det som också saknas, men jag väljer att kalla det tro. (Kan ni höra min röst bakom orden? Om inte har jag lyckats.)