Hör mig tänkte jag

I ungefär tio veckor hade jag haft hennes nummer i plånboken. Telefonnummer, portkod och skostorlek. Det var egentligen mer en portmonnä, full av lappar och kvitton. Inga pengar att tala om brukade någonsin finna sin väg ner i den. De gick åt till vin och plåster långt innan dess. Hennes nummer stod nedtecknat på en ljusgul post-it-lapp med blått bläck. De var inte så mycket textade som ritade. Jag hade fingrat så länge på pappret att klistret på baksidan var helt svart och siffrorna hade börjat skavas. En dag på väg från parken pillade jag fram lappen och höll den i handen hela vägen hem. Jag tyckte att den förtjänade en egen hand och min vänstra arm var blytung av dubbelbördan när jag knuffade upp ytterdörren. Jag höll fortfarande i matkassen och bokväskan när den första tonen gick fram. Hon bara lyfte luren, sa inget. Jag vet inte varför jag ringde sa jag, det var inte med flit. Något måste ha varit skevt med linjen för det gick nästan inte att höra henne där borta. Om jag drog gardinen åt sidan såg jag lampan över hennes diskbänk blinka. Man kunde ana att den surrade också. Varför ringer du om du inte vill prata? sa hon. Jag har haft en sjuhelvetes dag. Beata fick influensan inatt och först trodde jag att hon hade smittat mig men veterinären intygade att det var omöjligt. Det måste vara något annat med mig. Inget har hjälpt och chefen gav oss nytt arbetsschema. Från och med nu jobbar jag natt. Tystnad. Hallå? Vad ska jag göra med Beata? Så satte jag ner kassen vid fötterna. Allt där i rasade omkull, liksom inuti mig. Jag gav upp. Vi kan gå ut, sa jag. Tyst tyst tyst sa jag det så att hon inte skulle höra. Kan vi ju, svarade hon, influensan är väl inte så farlig ändå. Kom och hämta mig. Jag vet att du har portkoden.