Dagens Jerome K Jerome

Ibland gör man, som alla säkert vet, saker för att spara tid. Tid är en dyrbar vara som bör vägas, mätas och putsas innan den används. Helst ska den bara användas vid högtidliga tillfällen. En helt vanlig måndagmorgon kan inte ens med lite av den berömda goda viljan sägas vara ett sådant, varför tiden är knapp och bör sparas.
I köket på Alströmergatan denna måndagmorgon stod en kvinna med trassligt hår och mjukisbyxor just i färd med att koka te. Ja, själva kokandet kräver inte så mycket eftertanke. Man slår på vattenkokaren och tittar på vindskuporna mitt emot, mest bara. Det är sen, efter att knappen poppat upp och electriciteten gjort sitt jobb, som själva den tidssparande aspekten av tebryggandet kommer in. För att inte behöva krångla med tesilar och tröga lådor, som verkligen kunde vara i behov av en omgång paraffin för övrigt, bestämde sig kvinnan för snilledraget att hälla ner bladen direkt i koppen. Sagt och gjort. Den rävaktigt listiga planen var givetvis att låta dem sjunka medan hon själv ämnade inmundiga den heta drycken från ytan och därför aldrig komma i kontakt med de uppblötta bladen.
Det visade sig att teblad, ja säkert blomblad också, flyter. Som släken längs Gotlands östkust. Hela det sillösa experimentet kom alltså att kräva en sil trots allt, och vad duger väl bätte till sil än en äggskivare? Perfekt och mycket tidseffektivt. För att liksom fånga upp teet men ändå få väck bladen tog hon en större kopp att använda som uppsamlingskärl. Tanken att utföra hela proceduren över en diskho slog henne inte. Det fanns inget som skulle kunna blaska, bara en tom kopp, ett stycke äggskivare samt en mindre kopp med skållhett vatten. Det var alltså inte utan förvåning som kvinnan upptäckte att teet drällde längs koppens porslinskant och fann sin väg ner mot golvet, via stora delar av köksbänken. Det var heller inte utan förvåning som det heta teet landade på hennes bara fot och det sved till rejält. Det var definitivt med mycket stor förvåning som alla teblad till skillnad från själva teet rann rakt igenom den improviserade och mycket tidssparande äggsilen. På det stora hela var allt mycket oväntat. Det hade inte gått att i förväg beräkna detta kausala händelseförlopp.
Nåväl, så då behövde kvinnan ytterligare ett vertyg, samt även ett plåster. För att fiska upp de simmiga tebladen ur det nu mer väldigt starka teet behövdes garanterat en gaffel. När hon slet ut kökslådan, den med paraffinanspråk, rann lite te ner från köksbänken även i den och blandade sig med knivarna. Efter ungefär fem minuters excess inkluderande ett par meter hushållspapper, gaffeln, tekoppen, en veritabel tesaurus invektiv samt två milliliter återstående vätska var allting klart. Frukosten kunde intagas i salongen, med det bladfria teet, i lugn och ro och med massor av tid kvar.