tisdag, maj 30, 2006

Har ni fått gråta i mitt knä någon gång?

Första dagen i Lima åt jag spagetti och tomatsås. Det var den första gången jag sa la cuenta por favor och den sista gången jag åt pasta frivilligt. När jag kom hem några veckor efter jul en termin senare sa mamma att mina fingrar såg så smala ut och jag sa att det var klart eftersom det varit så svårt med magen.

Det började i och med resan, det visste jag. Ett år senare kunde jag erkänna att det hade börjat redan ett år innan vi lyfte med planet. Sammanlagt tre år. Tre år and counting, undrar jag ibland. Ska jag någonsin bli av med tankarna, skuldkänslorna, ångesten, självbilden som inte alls är den jag vill ha. Jävla bildhelvete som jag inte bestämmer över själv trots att den är min.

Jag var så snygg den terminen. Jag var helt fantastiskt snygg och köpte alla små minsta storlekar och var så gudomligt karaktärsstark. Alla avundades mig. Jag stod framför hallspegeln och provade blåa koftor, gråa koftor, svarta jeans, röda jeans, den svåra minen, den högdragna minen. Alla skulle se hur gudomlig jag var.

Herre vad ful jag var. Det var liksom det enda jag visste om att vara. Om jag inte var den svåra, plågade och ouppnåeliga människan fanns bara omåttligt skrämmande alternativ. Jag hade bara det, om jag inte ville halka ner i lagomträsket och visa alla hur illa jag egentligen dög till allt. Jag dög till inget. Jag dög aldrig åt mig själv men det var bara mitt fel och så dög jag ännu mindre. Jag fördärvade aktivt och självmant det enda jag hade. Med flit. Gud så kass jag var. Men jag var speciell.

Jag var ett typfall. Liksom alla andra var jag. Liksom alla andra självsvältare. Olika faktorer, samma resultat. Samma huvud, samma kropp, samma vilja, samma självömkan. Vi är likadana i sjukdomen men inte som människor. Människan försvinner i sjukdomen och vi blir likadana.

Mina vänner? Mina älskade vänner? Har jag sagt tack? Har jag gråtit i deras knän? Har de fått gråta i mitt någon gång? Har jag förklarat hur mycket de är mina älskade? Hatade de mig, och hatade de sig själva för att de hatade mig? Var jag jättejobbig? Var jag verkligen sjuk?

Jo, så var det kanske. Så är det kanske. Livet är inte så stort men det är det enda vi har ändå. Jag tycker att det är skönt att livet inte är så stort för vad spelar saker för roll egentligen? Gör vad du vill, nu. Vad fint det vore att lyssna på sig själv, men för var dag större öron. Kom igen liksom.

21 kommentarer:

Blogger vstk sa...

Hela din uppenbarelse är ett stort tack till dina vänner. Att få vara i närheten av dig och ta del av din person, det är tack i sig.

Vad mer vet jag inte vad jag kan skriva. När jag läste fick jag nära till tårar och det händer inte ofta. Men det har hänt, och det har varit i ditt knä.

La vie sans toi, mon amie? Cela n'existe pas…

5/30/2006 5:47 em  
Blogger magnus sa...

Jag beundrar dig för att du skrev det här.

5/30/2006 5:59 em  
Blogger eff sa...

Finner som vanligt inga bra ord...

Starkt skrivet.

5/30/2006 6:34 em  
Anonymous moisthlm sa...

Åh älskade Christina. Du också? Jävla förbannade skitsjukdom.

Att lyssna på sig själv är svårt, men dina ord får mig att vilja försöka.

Kram.

5/30/2006 6:47 em  
Blogger k sa...

Fantastiskt skrivet. Sådär så att det känns så att det svider. Och vansinnigt starkt att skriva ner det.

5/30/2006 7:03 em  
Blogger Christina sa...

tack ni fina, alla era kommentarer värmer jättemycket och det är så skönt att stå på den här sidan nu, och kika.

pussar.

5/30/2006 9:42 em  
Blogger vstk sa...

Det är så skönt att nästan stå på samma sida som du nu, och kika. Tack för hjälpen so far.

5/30/2006 9:52 em  
Anonymous henry sa...

Blev mycket berörd av din text. tack.
kram
h.

5/30/2006 10:24 em  
Blogger Studiomannen sa...

Som sagt - det var ingen tillfällighet att jag länkar till dig min vän.

5/30/2006 11:06 em  
Blogger nina sa...

det här är så nära inpå, enkelt och avskalat. ärligt och fint. bläh vilken tråkig kommentar, men jag ville verkligen säga något. kramar.

5/30/2006 11:12 em  
Blogger Joakim sa...

baby då.
en førjævlig sjukdom det dær, har en syster som haft/har det i familjen.

skønt att høra att du ær på andra sidan nu dock.

tack før ditt mail också førresten!
ta hand om dig!

kram

5/31/2006 12:28 fm  
Blogger danne sa...

C. vackraste. för den du är.

5/31/2006 2:03 fm  
Blogger danne sa...

C. vännen... kaffe på sängen... kan de va nått?

5/31/2006 2:48 fm  
Anonymous christina inte inloggad sa...

god morgon och vilken en sådan, ni är, jag blir alldeles, tack.

kaffe på sängen är ju det bästa som finns, ungefär.

kärlek.

5/31/2006 6:55 fm  
Blogger maruschka sa...

*kramar*

5/31/2006 10:39 fm  
Anonymous Anonym sa...

Baby, om jag har gråtit i ditt knä. Du är en av mina fasta punkter i livet o kommer alltid att vara!
/i

5/31/2006 1:23 em  
Blogger Kapten Napalm sa...

Peace.

5/31/2006 3:27 em  
Blogger sandra sa...

Tack.

Från hjärtat, tack för att jag kunde titta in här och hitta det jag verkligen behövde läsa just nu.

Allra vackraste du.

Kärlek.

5/31/2006 3:28 em  
Blogger Ms.Take sa...

Två ord och några punkter:
Söstra mi...

5/31/2006 9:34 em  
Anonymous Anonym sa...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

7/21/2006 6:48 em  
Anonymous Anonym sa...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

7/23/2006 3:31 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida