Har ni fått gråta i mitt knä någon gång?

Första dagen i Lima åt jag spagetti och tomatsås. Det var den första gången jag sa la cuenta por favor och den sista gången jag åt pasta frivilligt. När jag kom hem några veckor efter jul en termin senare sa mamma att mina fingrar såg så smala ut och jag sa att det var klart eftersom det varit så svårt med magen.

Det började i och med resan, det visste jag. Ett år senare kunde jag erkänna att det hade börjat redan ett år innan vi lyfte med planet. Sammanlagt tre år. Tre år and counting, undrar jag ibland. Ska jag någonsin bli av med tankarna, skuldkänslorna, ångesten, självbilden som inte alls är den jag vill ha. Jävla bildhelvete som jag inte bestämmer över själv trots att den är min.

Jag var så snygg den terminen. Jag var helt fantastiskt snygg och köpte alla små minsta storlekar och var så gudomligt karaktärsstark. Alla avundades mig. Jag stod framför hallspegeln och provade blåa koftor, gråa koftor, svarta jeans, röda jeans, den svåra minen, den högdragna minen. Alla skulle se hur gudomlig jag var.

Herre vad ful jag var. Det var liksom det enda jag visste om att vara. Om jag inte var den svåra, plågade och ouppnåeliga människan fanns bara omåttligt skrämmande alternativ. Jag hade bara det, om jag inte ville halka ner i lagomträsket och visa alla hur illa jag egentligen dög till allt. Jag dög till inget. Jag dög aldrig åt mig själv men det var bara mitt fel och så dög jag ännu mindre. Jag fördärvade aktivt och självmant det enda jag hade. Med flit. Gud så kass jag var. Men jag var speciell.

Jag var ett typfall. Liksom alla andra var jag. Liksom alla andra självsvältare. Olika faktorer, samma resultat. Samma huvud, samma kropp, samma vilja, samma självömkan. Vi är likadana i sjukdomen men inte som människor. Människan försvinner i sjukdomen och vi blir likadana.

Mina vänner? Mina älskade vänner? Har jag sagt tack? Har jag gråtit i deras knän? Har de fått gråta i mitt någon gång? Har jag förklarat hur mycket de är mina älskade? Hatade de mig, och hatade de sig själva för att de hatade mig? Var jag jättejobbig? Var jag verkligen sjuk?

Jo, så var det kanske. Så är det kanske. Livet är inte så stort men det är det enda vi har ändå. Jag tycker att det är skönt att livet inte är så stort för vad spelar saker för roll egentligen? Gör vad du vill, nu. Vad fint det vore att lyssna på sig själv, men för var dag större öron. Kom igen liksom.