Tjäna till

Någonstans vid Kroatiens kust är det dimmigt och gråkallt. Lägenhetshotellet är i stort behov av en fasadrenovering. Rappas om, så att det vita inte ser lika smutsigt ut som horisonten. Vi står i ett av de övre fönstren och långt nedanför stupar slänten ner i ett brusande hav som är precis lika fuktigt som himlen. På ett snöre som vi hänger ut över blecket har vi knutit fast en magnet. Det är för att locka tillbaka katten. Den lilla grå katten råkade springa bort och min syster gråter. Konstigt nog är katten inte svartvit, den är grå. Om den någonsin kommer tillbaka alltså. Nedanför dånar havet med sina vitpiskade vågkammar mot kanten av berget. Det är en kilometer mellan oss och randens brusande avgrundsvarta och där någonstans sitter den ringa grå katten som inte känner av vårt magnetiska fält. Varför gråter min syster över ingenting? Vi lockar med snöret men när jag lutar mig ut genom fönstret sitter den där, som ett eftergivet väsen någon askat ur en kopp. Den fryser trots den mjuka pälsen och den gråter också. Jag hänger mig ännu längre ut så att fönsterkarmen skaver mot höftbenen. Katten böjer sig som en båge när jag lyfter in den i rummet. Skuggorna hade varit skarpa om solen inte lyst för full styrka bakom slöjorna av rök och ånga. Nu är allt stilla. Min syster snyftar. I hörnet på sängen sitter den undsatta katten med päls som färgats mörk av varma tårar. De strilar fortfarande från smala pupiller, salta tårar. Varma och salta, gör mörkgrå rännilar i pälsen runt nosen. Varför gråter du, varför gråter du? Till slut kan jag inte låta bli att fråga. För att jag har feber, svarar den. Min syster lyfter sin blanka blick mot oss på sängkanten. Jag har feber, svarar den igen. Jag är förlorad trots allt.