Ain't no Roland Garros material no more

Som att återvända och resa bort. Jag och Millan gick ut på banan en timme imorse och jag vet inte vad jag ska tro. Mitt racket och jag talar inte längre samma språk. En gång i tiden Hängde Jag i Hallen. Det var en stor del av allt då. Jag sprang runt på backhandsidan och gjorde alltid bäst ifrån mig framme vid nät. Jag attackerade oftare än alla andra och min tränare fick säga "Chris, lugna lite, man kan stå kvar också." Lugna lite. Flickor går inte fram på nät lika ofta för att det blir intensivare med en sådan närkamp. Bollen dör fortare. Varför det skrämmer flickor men lockar pojkar får någon annan reda ut men jag har ju mina feministiska misstankar. Jag tror inte att jag fick in en enda skön träff på backhandsidan imorse men det var katastrofalt kul att spela i alla fall. Vi ska ut igen imorgon, har vi redan bestämt. Vår lillebror lär spöa skiten ur oss, för han ville haka på. Förvånansvärt nog satt serven inte alls tokigt. Det dammade av rött grus och alla rutiner satt som i ryggmärgen än. Skrapa med foten, slå upp bollen, dänga racket i nätkanten efter sista volleyn. Äga banan, fast ändå inte. Hänga sig över staketet till andra banan och dricka vatten ur slangen. Väga på insidan av foten. Träffa helt jävla orent och ta sig för pannan. Jag skulle behöva en sweetspot stor som en tältduk för att träffa rent. Som att återvända men ändå ha rest bort.