Stående, liggande?

Idag känns världen nära igen. Allt som finns i den måste på något sätt gå att nå och jag får försöka om jag vill. Ni och jag, vi är alla lika. Inatt var det sämre ställt med det. Morgonvakorna har återvänt. Jag vet inte om det är bakgrundsstressen som ständigt pågår eller kanske ovanan att ha lovlig semester som förvirrar mig. Mellan tre och fem ligger jag vaken och svettas. Eller snarare, jag har svallningar fastän klimakteriet borde låta vänta på sig minst tjugofem år till. Jag vet egentligen inte vad en svallning är. Hur som helst ligger jag vaken och tänker fragmentariska snuttar om tiotusen återstående plikter. Jag är Ingen. Det är obehagligt för jag har bestämt hängt upp ribban ganska många snäpp det här året. Ja, jo, den satt väl där uppe förut också men skillnaden är att jag nästan tror på att jag ska kunna ta mig över den nu. Men, hoppar man kan det alltid gå åt helvete. Troligtvis framstår jag som pessimist, vilket är fel, men rädd, det kan jag skriva under på any day and twice on Sunday. Jag är sjukt rädd att vara och förbli Ingen. Inombords någonstans djupt vid njurarna önskar jag att dagdrömmarna handlade om kärlek igen. Tänk, det hade i alla fall varit bekant skit. Nu vet jag inte vad jag ska tro om mig själv och mina dagdrömmar. Huga. Skrämmer skiten ur mig.