Bara blaj

Ett av mina nära förhållanden, ett väldigt djupt rotat sådant, är det med mig garderob. I många dagar och många nätter har jag funnit tröst där i, i dess bitvis outforskade djup mellan storblommigt, tvärrandigt och skräddat. Jag pratar med mina kläder. Ofta tycker jag att kläder pratar med mig, från hängarna i affärerna. Köp mig köp mig bär mig! Kom lilla flicka, trä mig över ditt huvud och vrid dig trekvartsvarv och skåda din ända i spegeln här. Ser du? Ohje, ser du! När galgarna viker sig dubbla, då vet man att det är dags att köpa nya. Galgar alltså. Att rensa garderoben är smärtsamt, plågsamt, jag drar mig. Tänk om jag behöver de här skotskrutiga byxorna från sjunde klass till någon sjörövarmaskerad någon gång, eller helt enkelt blir dödligt förälskad i angora igen? Tänk om jag av outgrundlig anledning skulle vilja ha på mig pastellpaletten, eller varför inte de här gula kängorna anno -95? Just nu är det faktiskt lite synd om mina röda manchesterbyxor från Bruuns. De har inte blivit använda på jättelänge och brukar gråta en skvätt när jag plockar ut något annat par byxor. Det blir nog Bohême ikväll, i just det, röda byxor. Sista semesterfredagen. Sista semesterdagen. Se opp.