åttiettnålltvånållnio-nåll....

I spegeln i akutens tak, förvånansvärt grumlig blick, det slår mig hur mycket jag tycker om mitt ansikte. Till min kropp har jag ett kluvet förhållande men mitt ansikte är det som är jag. De talar lugnt och stilla till mig, som om jag vore suicidal, eller tre år. Jag försöker förklara att jag äter Fluoxetin för mina gamla ätstörningars skull och inte för att jag är depressiv men på det örat lyssnas inte. Bäst att ta det säkra före det osäkra, verkar de viska.

Igår morse bestämde sig min kropp och min hjärna i gemensam regi för att svimma. Igen. Sist var i baren i Byxelkrok och jag fick dimpa ner som ett annat fyllo i knät på någon stackars tjej. Gången innan dess var det i duschen och den här gången satt jag olyckligtvis på cykeln, på väg mot jobbet. Jag for in i ett räcke nedanför Millesgården, över styret, ner i asfalten, det börjar kännas bekant, och tyckte att det verkade smartast att ta emot sig med kind- och höftbenen. Två mycket rara män som hette Martin och Bengt stannade och ringde ambulans, som jag inte tyckte mig behöva förrän jag försökte sätta mig upp och världen vändes upp och ner igen.

Det ser i det närmaste intressant ut Christina, sa mamma med något tårade ögon och skrattade till lite. Liksom ljurött, mörkrött och lite ljusbrunt ytterst. Ganska tjusigt faktiskt, du är söt ändå.

Jag vet inte jag, men det kommer att läka fint utan ärr om msn får tro sjuksystern.

Sen klockan åtta igår morse har jag således forslats fram och tillbaka på bår mellan kirurgen, skiktröntgen, medicin och avdelning 94 på Danderyds. Inget är brutet, inget behövde sys, alla tänder är hela. Jag har däremot hjärnskakning, skrapsår över hela kroppen och har aldrig känt mig så bakfull i hela mitt liv. Mitt blodtryck är löjeväckande lågt och jag har legat med EKG hela natten för övervakning. O och Elisabeth kom nästan genast igår, mamma och pappa igår kväll och Emelie och O igen till lunch idag. Det är stört omöjligt att inte se ut som en förrymd psykpatient i landstingets byxor märkta 90-100 kilo och sjukhusrock.

Nu har jag tjatat till mig, ja lyssna på detta, permission. Imorgon bitti måste jag tillbaka på ytterligare test. Det blir inget jobb denna vecka och definitivt inget wild life på ett tag. Förutom huvudvärken från helvetet och det faktum att jag inte kan duscha utan att det svider över hela jävla kroppen mår jag fint och ett samtal från Japan fick mig nästan att skratta högt, om det inte hade stramat så mycket i kinden. Tack tack tack, mina vänner jag älskar er så sagolikt mycket så det finns inga ord som räcker.

Nu ska jag äta ett starkt piller och dricka vatten. Kärlek.