Fredag morgon, man funderar

Ända sen jag var liten parvel, och jag var liten när jag var liten, minst av alla nästan jämt och satt i mitten på främre raden på alla skolfotograferingar, har jag känt ett inre motstånd till beroende. Jag har tyckt att det är viktigt att visa att jag kan, själv. Det växte aldrig ur mig. Som ett barn vill jag fortfarande skrika KAN SJÄLV allt som oftast mest av allt längtande efter att tro mina egna ord. Rädsla. Det är inte andras uppfattning som spelar mest roll, utan min egen av mig själv. Dåliga dagar tror jag inte på att jag kunde knyta mina skosnören ens, om jag så hade bild-för-bildinstruktioner. Å andra sidan kan jag andra dagar tycka mig fullt kapabel att ta över världen, i bästa Napoleonanda, så går jag omkring med handen innanför västen och spankulerar i allt mitt övermod. Sen jag började om med mig själv häromsistens är tillvaron lugnare, stabilare, bättre till mods, men ibland knackar den inre revolten på. Jag vill vara liten mindre minst och ta emot, ligga i ett knä och lyssna på sanningen berättad av någon annan, men jag kan inte. Jag kan inte ta emot. Jag kan inte lyfta ränta. Ibland tror jag att det är vårt livsöde, vi som går omkring med handen innanför västen men gör det så att vi svettas på bröstet. Stark men inte egentligen, stor hatt men alltför tung på fredagar lördagar söndagar. Eller så är det livet bara i största allmänhet, för alla och envar. Jag fick det här hörnet.