Tystnaden på andra sidan

Saker som finns i Olso syns mycket. Oslo är en väldigt liiiten stad. Som Nasse skulle ha sagt ungefär. Inte bara för att den är en liten storstad utan för att allting är så, ja, petit. Om det till exempel står en bil på gatan tar den upp nästan orimligt mycket plats jämfört med resten av gatan, husen och spårvagnarna. Jag går omkring och känner mig ganska stor. I diskmaskinen där jag bor finns emellertid en pytteliten bestickbehållare. Nej men inte bor jag i diskmaskinen, den råkar stå i lägenheten. Det är i lägenheten jag får bo. Mitt emot har de alltid fest, på en takterass med stora blå krukor. De spelar norsk musik och tjoar som vilka fulla människor som helst.

Jag har vandrat längs en älva, som heter något mer, och sett tusen marschaller brinna och flöjtspelande gatumusikanter blåsa luft ur lungorna till hesa toner. Igår shoppade jag min första klänning kanske någonsin. Den är svart- och vitrandig och ska, med mig inuti, närvara på middagsgalej ikväll. Ibland måste jag vara väldigt tyst i Oslo. Jag förstår inte vad de säger om jag pratar samtidigt. Det är en konstig känsla, att vara tystare än andra. Jag gillar det då, och pannkaksfrukost och kaffe i lika absurda mängder som hemma.

Det här är bra skit. Ses snart babys.