tisdag, oktober 10, 2006

Rättning i leden

Det är andra tider nu än det brukade. Igår när jag stod och väntade på banan vid perrongen i Ropsten omringad av femtio andra hemvändare efter en arbetsdag fylld av papperstrasslande skrivare från HP och telefonsamtal till supportavdelningar runt om i landet gick det verkligen upp för mig. Momentana insikter i all ära men ibland är de inte trevliga. Där jag stod bland rockar och kappor och attachéväskor och skor med klack kände jag mig plötsligt som en sådan avslagen del av etablissemanget. Som om jag resignerat och rättat mig i leden, funnit den plats som varit reserverad åt mig redan från början och som jag varit naiv nog att tro att jag kunde undvika. Så stod jag där i min alldeles egna lucka, röjd enkom för mig för tjugofem år sen, likadan som alla andra för tjänstemannakappor med rutigt foder, lånta från mödrar eller kanske fäder eller kanske till och med inköpta på egen hand, för egna ihoptjänade pengar från företag och enskilda firmor som inte alls säljer riktiga varor av trä och stål utan tro hopp och kärlek i papperform, låtsasbevis i aktiebrev och framtidsförväntningar maskerade till nyemissioner. I min väska, en likadan mobiltelefon som i alla andras, samma passerkort, hemnycklar, skavsårsplåster och kulspetspennor. Samma mat från T-jarlen, samma babyspenat och ädelost, samma allt lika egalt egalt egalt för vi lever i luckor i boxar i kluster i moduler i sekunder av evigheten som jämt är likadan, för evigt amen. Min plats är din plats är underkastad. Sen gnisslade tåget in på perrongen och jag blev så nöjd över att jag slapp frysa längre och snart skulle få komma hem att jag gladdes åt min fogsamhet och mina körsbärstomater och lade benen i kors för att fara mot samma plats som alla andra rockar, kappor, attachéväskor och skor med klack. Hem. Hem till andra tider än förr. Är jag hemsk om jag gillar det, här?

17 kommentarer:

Blogger eff sa...

Den frågan svarar väl du bäst på själv? Är du hemsk?

Jag vet vad jag tycker, men det spelar nog väldigt liten roll för dig.

10/10/2006 11:58 fm  
Blogger Christina sa...

du vet vad du tycker om vad? etablissemanget? varför så defensiv: "spelar liten roll för mig"?

10/10/2006 12:01 em  
Blogger Peter Madison sa...

Gör du det? Är du det? Om du känner efter längst där inne till vänster där det förhoppningsvis bultar och slår och inte låter dig luras av maskineriet som klappar i samma takt på den andra sidan. Farliga grejer det där. Som effen vet vad han tycker är jag översäker på vad jag tycker men å andra sidan är det helt ointressant....

10/10/2006 12:05 em  
Blogger Christina sa...

vänner

ni får kika mellan raderna den här gången. det är väl rätt uppenbart att det känns avigt att jag befinner mig där på perrongen? jag har använt en del negativt laddade ord. jag undrar om man kan känna efter och kämpa emot något som man knappt ens vet om man är emot. inte bara som i jag-jag, utan som i samhällsjaget också. vad fäktar vi emot? hur mycket är det möjligt att inte ta del av och rätta sig efter det som redan finns och fanns där, som vi föddes in i?

är det möjligt att välja bort sitt egna välmående, verkligen. är det inte alltför lätt att bara nöja sig.

10/10/2006 12:10 em  
Anonymous mosithlm sa...

Nej, du är inte hemsk. Ibland är det skönt att falla in i ledet och bara vara. Sen tror jag att man ångrar sig om man lever hela sitt liv på det sättet men i perioder? Ja, säger jag. Det är i de där tysta stunderna av reflektion och inordning som du kan samla den kraft du behöver för att slå knock-out på etablissemanget. Du kan. Kram.

10/10/2006 12:12 em  
Blogger eff sa...

Jag tog det som en retorisk fråga. Och det är väl för fan självklart att jag inte tycker du är hemsk om du trivs?! Jag skiter fullständigt i om du hittar lyckan i bohemliv i Peru eller på bondgård i Perstorp. Det är mig fullständigt egalt, jag vill att du ska må bra, punkt slut. Förstår du inte det, tja...

Samtidigt menade jag att även om jag nu skulle tycka att du var hemsk så tror jag inte det skulle spela någon direkt roll för dig.

Det finns en mycket stark rädsla som lyser igenom i det här blogginlägget.

10/10/2006 1:00 em  
Anonymous .m. sa...

Om du bara lär dig mingla kommer du känna dig mer hemma bland alla de andra kontorshororna där på perrongen.

10/10/2006 1:37 em  
Blogger Christina sa...

nu blev det mycket svärord på den här bloggen. ja, jag är rädd. jag kommer att tappa bort mig själv, som nästan aldrig hann existera.

10/10/2006 1:55 em  
Blogger Studiomannen sa...

Men eftersom du tänker så är du inte borttappad. I värsta fall hade du stått på perrongen, klivit på ett tåg i någon riktning och så hade ditt gamla jag stannat på perrongen. Men så blir det inte och jag håller med Eff:

Blir du lyckligare med babyspenat än med grönkål så ät babyspenat.

Behöver du lyckosparkar så säg till.

10/10/2006 2:00 em  
Blogger Christina sa...

tack pete. jag vet inte jag. jag behöver läsa igenom mina gamla skrifter igen, snart.

10/10/2006 2:18 em  
Blogger Fabbe sa...

Nej du är inte galen. Jag kan välkomna dig till en vuxen insikt att det inte är fel att vara nöjd, man måste inte sträva efter att vara annorlunda, unik eller speciellt hela tiden. Dom som försöker det är oftast väldigt likriktade ändå.

10/10/2006 3:24 em  
Blogger eff sa...

Jag svär när jag blir lite upptrissad, ja. Eller, jag svär rätt mycket för det mesta. Skitsamma.

Jag undrar hur du skulle behöva vara på perrongen för att inte känna att du blivit en del av etablissemanget, som du skriver. Skulle du ha rosa hår, vara helt naken, inte ens vara där alls? Vad? Är det verkligen en övertydlig unicitet som gör att du inte blir en sådan del? Måste vi SE det? Eller är det kanske det att på ytan verkar det som du är en grå standardstöpt figur, men under den vet vi finns en varelse som ständigt tänker, observerar, vrider och vänder allt genom sitt filter på ett sätt som är mer aktivt än hos många många andra människor?

För mig är det såhär. Jag läser om hur du färgar håret i femtielva nyanser varannan vecka ungefär. Varje gång är det fortfarande du som gör det. Jag läser om inköp av svartvita klänningar eller röda tossor och varje gång är det fortfarande du som gör det. Det finns vedertaget människor i Stockholm, Linköping, trakterna kring CERN, Oslo, Storbritannien och säkert ännu fler ställen som gillar dig som du är oavsett om du äter bladspenat, pölsa eller tapas. Som inte ser dig som en modul, utan som Christina. Som oavsett var alltid kommer gå igång på ett eller annat sätt om man mumlar "Waits" eller kanske något om att det inte finns ojämlikhet.

Du är ju redan unik, kan du inte fatta det? Det kommer alltid finnas människor som anser sig ha det bättre än dig som tycker att du fan borde rycka upp dig och förändra något till det bättre enligt deras norm. Det kommer också alltid finnas människor som har det sämre än dig och som fnyser åt ett för dem bortskämt funderande kring om du ska äta lax eller omoralisk torsk eftersom ett kilo av fisken kostar mer än de tjänar på en månad. Och så finns det de som bara låter dig famla själv, men som självklart skulle hjälpa till om det går. Som redan sett att du ju är unik, eftersom du ju är det. Som inte bryr sig om en ytlig unicitet utan redan har sett att den finns, fast inuti. Frågan är kanske vad du vill lägga energi på. Att försöka bevisa för alla att du är unik i varje sekund, eller låta folk som har huvud nog att se det komma på det själva...

I korthet är det väl så jag tänker.

10/10/2006 4:06 em  
Blogger Christina sa...

eff, jag ska svara, när jag inte sitter där jag är nu. jag är rädd att jag ska sluta tänka på insidan. bli dinosaurie på riktigt. men jag ska svara sen.

10/10/2006 4:29 em  
Blogger eff sa...

Det tror jag händer först då du lägger näsan i vädret. Ibland vore det nog bättre för dig att tänka mindre till och med.

10/10/2006 4:52 em  
Blogger Ullton sa...

Ångest?

10/10/2006 5:30 em  
Blogger Studiomannen sa...

Excreto ergo sum - jag.

Ditt famlande i mörkret som du delar med oss är ju förstås för mig som bara tittar på lite för mycket tankar på en gång för ditt eget bästa. Förmodligen.

Men samtidigt så ger jag fan i att skriva allt på min blogg, eftersom jag dels inte vill dela med mig av allt och dels är rädd att folk ska tro att jag blivit tokig på riktigt.

Men trots du inte är ett dugg tokig i mina ögon utan en exceptionellt klok kvinna så bangar jag att låta orden flöda. Det räcker så bra med att vara en motormouth.

Puss!

10/10/2006 5:37 em  
Blogger danne sa...

eff: min respekt.

Chris. Don't worry. Det konforma skenet bedrar. Och frågan är kanske fel ställd? För lite kvantfysik. Din partikelaspekt, individen christina, är den du är, din identitet. Sen har vi dig som en vågform, chris som en rörese där du står på perongen bland de andra. Olika funktioner beroende på vad du tittar efter. Individ / Samhälle, Revolution / Rättning i leden, Identitet / Behov - eller hur du nu skulle vilja stycka upp kärnproblematiken. Gå bortom begreppen.

Kärlek.

10/10/2006 11:07 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida