Rättning i leden

Det är andra tider nu än det brukade. Igår när jag stod och väntade på banan vid perrongen i Ropsten omringad av femtio andra hemvändare efter en arbetsdag fylld av papperstrasslande skrivare från HP och telefonsamtal till supportavdelningar runt om i landet gick det verkligen upp för mig. Momentana insikter i all ära men ibland är de inte trevliga. Där jag stod bland rockar och kappor och attachéväskor och skor med klack kände jag mig plötsligt som en sådan avslagen del av etablissemanget. Som om jag resignerat och rättat mig i leden, funnit den plats som varit reserverad åt mig redan från början och som jag varit naiv nog att tro att jag kunde undvika. Så stod jag där i min alldeles egna lucka, röjd enkom för mig för tjugofem år sen, likadan som alla andra för tjänstemannakappor med rutigt foder, lånta från mödrar eller kanske fäder eller kanske till och med inköpta på egen hand, för egna ihoptjänade pengar från företag och enskilda firmor som inte alls säljer riktiga varor av trä och stål utan tro hopp och kärlek i papperform, låtsasbevis i aktiebrev och framtidsförväntningar maskerade till nyemissioner. I min väska, en likadan mobiltelefon som i alla andras, samma passerkort, hemnycklar, skavsårsplåster och kulspetspennor. Samma mat från T-jarlen, samma babyspenat och ädelost, samma allt lika egalt egalt egalt för vi lever i luckor i boxar i kluster i moduler i sekunder av evigheten som jämt är likadan, för evigt amen. Min plats är din plats är underkastad. Sen gnisslade tåget in på perrongen och jag blev så nöjd över att jag slapp frysa längre och snart skulle få komma hem att jag gladdes åt min fogsamhet och mina körsbärstomater och lade benen i kors för att fara mot samma plats som alla andra rockar, kappor, attachéväskor och skor med klack. Hem. Hem till andra tider än förr. Är jag hemsk om jag gillar det, här?