Old girlfriends

När jag var liten hade jag en bästa kompis på gatan. Hon var nästan exakt en månad äldre än jag och bodde i ett stort gult trähus längst in på återvändsgränden. Vi lekte jämt. Hemma hos hennes familj gällde andra lagar än hos Haraways. De hade en skogstomt som vi brukade tälta på, och buskar med bär och jordgubbar i ett vilt land. Vi hade en gräsmatta för krocketbruk och en blå lekstuga full av utomhusmöbler. De var vegetarianer och åt bara potatisgratäng med vinsås ibland. Hos oss åt man grillspett till potatisgratäng. På lördagar steg hela familjen upp klockan sju. Jämt. Fastän de inte skulle göra något särskilt. Hos oss sov alla så länge vi fick, jämt, fastän vi skulle göra något särskilt. Min kompis och jag gjorde magasin med modeillustrationer och recept. Det godaste vi visste var stekta mackor med ost, tomat och örtsalt. Ibland satt vi uppe i hennes lekrum på övervåningen i det stora gula trähuset, under vinden i en fönstersmyg, och pratade om efterlivet. Hon trodde på det, inte jag. Vi blev osams en gång. Vi var fem.

Ibland tänker jag mer på henne än annars. Vi träffas några gånger om året av en slump ännu. Hennes föräldrar bor fortfarande kvar i närheten av mina, om än inte i det gula huset. Jag undrar vem som bor där nu. Jag hittar i varenda vrå av det där huset. Jag vet precis vilken tid på året som det alltid blir ett spindelbo på ytterdörren, hur färgen flagnar på det vita träräcket på altanen, hur trappan knirkar där inne. Precis allt. I mitt minne är ingenting ombyggt renoverat igenspacklat. När vi träffas minns jag henne också, och mig, som vi var då. Jag undrar vad hon gör just nu, just idag. Vi har nog spacklat igen en del sen dess.