tisdag, november 28, 2006

Tvångstankar

Jag räddar vantar, har jag sagt det? Små ensamma barnvantar som ligger glömda och tappade på iskalla höstblöta grustrottoarer och skriker och kvider i all sin övergivenhet. Jag plockar upp dem, gråter en skvätt och hänger dem på en bil nära. Jag får hjärtsvikt av ensamma vantar.

5 kommentarer:

Blogger k sa...

Ååh, jag vet. Och skor! Det andas verkligen obehag över alla dessa omaka tingest.

11/28/2006 4:00 em  
Anonymous Anonym sa...

åhå...äntligen en riktig hjältinna!! Som jag letat i galax efter galax...visste väl att det var värt ett extra stopp just här..:)
Skickar genast ett meddelande till den store maxaren i det blå att läget är under kontroll å att jag nog måste vara kvar här ett tag till å specialstudera detta....;)

kärlek!

11/28/2006 4:11 em  
Blogger Alexandra sa...

på en bil? då körs den ju iväg.

jag blev så glad en dag på väg hem från dagis. vanten vi tappade bort för flera månader sedan dök plötsligt upp i vårat liv igen. någon hade varit snäll och hängt den på ett staket! såna som du växer inte på träd, er ska man ta vara på!

11/28/2006 8:57 em  
Blogger Studiomannen sa...

Hur är det med vuxenvantar då? Hade du trampat i mina fotspår och fiskat upp mina borttappade vantar hade du haft pacemaker nu. Mark my words, babe.

11/30/2006 12:40 em  
Anonymous tappade vantar sa...

Du kanske kan hjälpa oss? Ta kort på vantarna innan du hänger upp dem. Och efteråt också. Och skicka till oss.

9/20/2007 8:56 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida