Hålla andan igen

Strax innan jag kliver ut från toaletten i den snofsiga entrén med sjöutsikt fastnar jag med stövelns blixtlås i strumbyxorna, de tunna blanka svarta som jag valde framför ett par mer gedigna stickade imorse, och katastrofen är ett faktum. En lång maska sträcker ut sig från smalbenet upp mot låret. Jag får panik, fullständig panik. Nervöst och fåfängt försöker jag hålla emot och önska bort revan, mentalt förtränga den och på så sätt undvika att förlora fattningen, som redan innan toalettbesöket varit aningen, eh, ofattad. Så jag står halvböjd över mina söndertrasade strumpbyxor, detta gissel till kvinnofängelse, och nyper mellan tummen och pekfingret den sista gnuttan hopp. Men nej. Förödelsen är oundviklig. Jag förvandlas från preppy till trash på trettio sekunder. Peripeti, vänner. Allt vänder. Sen sitter jag med benen i kors och skyler min demolerade vänstersida med hjälp av högerbenet (som efter ett tag ger efter och somnar snällt på plats) medan jag så glatt och entusiastiskt och seriöst och intresserat jag förmår svarar på frågor om karriärsvisioner och omkodningsmetoder. Och vet ni, jag gillare. Det gör inget att jag fick halta tillbaks till jobbet på bara ett vaket ben.