Höhö, ha den äran.. (nej, dumsnut)

Idag fyller min blogg ett år. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skriva blogg eller blog. Jag skriver mail, inte mejl. Så tycker jag att det är fånigt att säga saker på engelska när man är svensk men det gör jag hela tiden ändå, för det låter så ball. Egentligen är det bara lathet för att jag inte orkar leta reda på mina egna svenska ord. Jag började skriva för att jag älskar dem, orden. Jag älskar ord. När de sätts ihop på rätt sätt kan ingenting vara vackrare. Jag läste Camus på tyska i höstas, utan att egentligen vara särskilt vass på tyska. (Franskan sträcker sig inte längre än till ekivoka fraser så tyska fick duga.) Den fanns här i hyllan och E sa att jag nog kunde med den. Existensialisterna var inte så bra på adjektiv. Ibland när anledningen till ordvalen i Der Fremde verkligen gick upp för mig kunde jag bara rysa och så måste jag lägga undan boken ett tag. Så snyggt är ingenting annat. Sen läste jag Toni Morrison (De blåaste ögonen). Hon är ostoppbar. Hennes ord är som regnande stenar, suggestiva känslokalla stenar från himlen under henne, från landet bakom henne, från livet bortom henne. Man kan inte annat än älska ord när man läser Camus och Morrison. Nina i min länklista är också helt fantastisk på att skriva. Jag önskar att hon skrev en bok om små ting här i livet som betyder mycket.

Var var jag? (Se, ett frågetecken! Tack igen Eff.) Just det, orden och bloggen och födelsedagar.

Ett år i etern. Först vågade jag inte skriva nästan nåt alls. Särskilt vågade jag inte kommentera och speciellt inte hos Eff. Han var lite för rolig, lite för smart, lite för självklar och hemmastadd för att jag skulle tycka att jag hade där att göra. Det enda jag egentligen ville var att lägga ut text publikt så att vem som helst kunde läsa. Jag hade ingen politisk agenda (jag är en åsiktslös fluffmänniska), inget mål ingen mening ingen plan, utom att jag skulle vara tvungen att skriva så att någon eventuellt ville läsa. Eftersom jag inte skulle stå ut med att lägga ut felstavad skit måste jag anstränga mig, i alla fall lite. För att jag alltid har älskat ord men aldrig vågat låta någon läsa några av mina. Det var tänkt som en övning.

Vem är du som läser? Läser någon alls? Jag har ingen counter, ingen logg, ingen koll. Ingen koll alls egentligen. Det brukar vara ett gäng som kommenterar, ni snälla och fina. Samhörigheten som skapas bloggare emellan räcker som material till en hel avhandling, jag är säker. Jag är, så här efter ett års övning, väldigt glad att jag började blogga och blir ohemult lycklig för varje kommentar. Det har varit alldeles, alldeles underbart.