Minuter av ett liv

Det är kallt och jag har flortunt linne. Vi står utanför festen i leran. Vi röker inte. Det är oktober, mitt i natten och musiken dunkar innifrån och ljuset pressas ut i stötar genom de låga källarfönstren. Rött-grönt-lila. Rött-grönt-lila. Jag vet att han är helt bar under kilten och vi skallrar tänder båda två.
-Du säger inget. Jag förstår inte hur du inte kan säga något. Hur kan du inte säga något? Om du bryr dig?
-Jag säger visst något. Vi måste gå in, snälla du.
-Du gör mig inte snäll. Vad menar du med det du sa igår? Tänker du på mig?
-Christina..
-Jag blir tokig när du inte säger något. Fattar du inte det? Varför säger du inte som det är? Om du bryr dig?
-Vi måste gå in.
-Det är alltid någonstans du måste gå. Har du glömt det gula huset?
-Du har tunt på dig.
-Gå du, jag står här och hatar oss lika gärna själv.
Så står vi tysta i tio sekunder och krymper, han är tung, jag är tung. Mina tår är iskalla, jag värmer mina händer på vardera sida kroppen med armarna i kors och darrar. Han är full och lite rödnäst och har ögon som beslöjade bläckbrunnar. Han är evinnerligt sorgsen i dem när han ber mig följa med honom in, igen.
-Kan vi inte bara vara snälla mot varandra, Christina?
-Jag hatar dig.
Sen slår jag honom. Jag tar sats med handen och stannar upp lite för sent, men slaget kommer i alla fall av sig och blir en kompromiss, ett hårt grepp kring hans haka istället för en hel örfil. Det är mycket kallt. Mina fingrar är kallare än själva oktobernatten och hans blick flammar till mellan två sekunder. Rött-grönt-lila. Rött-grönt-lila.
-Tala!
Vinden dränker mig, och musiken, jag står med lera upp till midjan men han talar inte. Han vrider hakan ur mitt grepp och ser på mig med avsmak, sorg, smärta och plötslig förvåning. Så lägger han ner min hand i luften. Jag känner hans skäggstubb i den, den bränner som en vitglödgad nåldyna. Leran når mig upp till halsen och jag blir stående så medan han lämnar iskylan bakom sig och går nerför trappan in i festen. Rött-grönt-lila. Rött-grönt-lila.