Jag minns inte vad jag tänkte

Allt eftersom jag läser mig in i intervjun med DH går världen upp för mig som den gör ibland, på ständigt nya sätt omkullkastandes allt jag redan trodde att jag visste, statuerat i det jag för tillfället råkar vila ögonen på. Det är uppenbart att Don Santos sista andetag i Pueblo Villa Rosa gör så att röken ur Värtahamnens skorstenar blåser österut, att träden runt Gardermoen är stelfrusna fastfrysta frostvita och att vattenkokaren på Norwegians 13.50-flight till Stockholm inte fungerar. Världens alla ämnen flyter samman och gränsen för det ena blir till begränsningen för det andra. Jag vänder kaffelängtande blad och älskar honom lika mycket som jag känner att jag älskar alls. Plötsligt vet jag inte längre om jag tillhör naturen eller är den, om jag finns såsom jag sitter eller om jag lika gärna finns där jag tänker mig att jag finns kvar, om jag utgör bara mig själv eller välver något (tiden, rummet, tanken om dem?) efter mig när jag går, eller när jag tror att jag går. Jag tänker att jag ska koka kaffe när jag kommer hem, men väl hemma är burken tom.