Men nu är jag famimig här

Så, jag bestämde mig för att ta tåget och det tog 6 1/2 timmar. SEXOCHENHALV. Timmar. Först korrläste jag klart avhandlingen, rotade runt med rödpenna och fann mig verkligen ha stora hål i den anglosaxiska språkkunskapspåsen. Tyska är till exempel ett språk som känns lättare och lättare ju mer kontakt man har med det, medan engelskan blir svårare och svårare. Till slut ritade jag mest smileys i marginalen. Efter ett tag eller så kollade jag på klockan och då hade det gått en halvtimme. EN HALVTIMME. Någonstans inom mig ringde en varningens klocka som påminde om faran i att inte, aldrig, kunna slappna av så jag bestämde mig för att göra just det. Öva på att ha tråkigt utan att ledsna. Det gick skitbra i tio minuter. När klockan var fyra hade jag ätit upp matsäcken (värsta dagis) och köpt kaffe i vagn 13. Halv fem passerade vi typ Vingåker och jag kunde distrahera mig i glädjeruset över att inte vara född där. I Svartå slumrade jag till och i Degerfors höll jag på att dö. I Karlstad stängde kiosken och jag blev uttjasad från första klass-vagnen, som var den enda som var uppvärmd. I Charlottenberg hittade jag en Aftonbladet (lycka!) och under den tidningen Kupé. I Lillefors (-ström?) hade jag smiskat korsorden och höll på att avlida igen. Det hann gå så långt att jag innan vi rullade in på Oslo sentral faktiskt hade läst sportbladet. WTF! Unheard of.

Man kan säga att jag börjar ångra den här miljögrejen. Jag hade förväntat mig att träden skulle grönska och himlen klarna där tåget rullade fram, att mitt miljömedvetna val skulle kännas belönande på något vis, renande och lättande. På min vita springare av stål och aluminium skulle jag, miljöns riddare, frälsa världen en gång för alla.

Well. Hur mycket kostar en utsläppsrätt?