torsdag, februari 22, 2007

Är det en cirkel eller är det vägen framåt?

I slutet av förra veckan knackade the ghost of illness past på min axel och undrade om det var dags igen. Den ringlade sig upp i knät och lade sig tillrätta, slog klorna runt mina skuldror och kände på revbenen, om jag minskat i omkrets, slutat kämpa, börjat ljuga igen. Jag drömde om vita sjukhusrockar och rullstolskulvertar och paniska förlåt i flera nätter, såg in i mig och trodde mig inte. Tillförliten, eller bristen på den, har på ett sätt varit räddningen många gånger. När instinken skriker ut sin vånda över att vara mätt kan tillförliten till densamma vara bra att sakna. Jag är trött på att inte tro på mig, så väldigt utled på det. Jag är utled på att be om ursäkt, att låta bli att be om ursäkt och känna mig usel, att känna mig usel för att jag känner mig usel när jag vet att jag har det bra. Att ha det bra och ändå vara ledsen. Jag är så innerligt utmattad, in i själen, att inte ens det faktum att allt är bra kan tränga djupare in än utmattningen. Det är därför jag nästan börjar gråta när jag fryser, står stark och står ut men kämpar ihjäl mig för det, känner mig uttjasad om skosnöret går av, är rädd att människor ska vända mig ryggen om jag inte kan hjälpa dem. Det låter som om jag är galen, right? Som om jag är en på gränsen-människa.

Well, jag är som sagt trött på det. Hösten var så bra. Den var liksom dramatiskt bra, stabil och lugnande. Shit jag vet inte när jag kände mig lugn senast. Och ändå är jag inte lugn igenom. Jag ägnade helgen åt att försöka skärskåda mig, se om jag förnekar det uppenbara, om jag är galen. Galen. Det var ingen snygg resa.

Jag är inte galen men jag har en tagg i bröstet. Det kom jag fram till. Den har suttit där länge och är det som finns kvar av åren 2002-2006. (Man borde inte få låta som sina memoarer när man är 26, ey.) Eftersom det alltid har funnits något akut att åtgärda har väl taggen fått sitta kvar, gro fast, vad vet jag. Jag känner mig jävligt new age men jag längtar efter att någon ska trycka på den hårt så att den löses upp och försvinner. Jag vet inte om samtalsterapi är rätt grej. Jag pratar och pratar och pratar ihjäl allt. På nåt sätt skulle jag vilja slänga in en bomb, klorex och socker, rensa ut, vaporisera inutiknuten och andas ut det långsamt genom näsan. Hur som helst är jag helt på det klara med att den sitter där nu och jag vill inte ha den längre. En gång var jag den, nu är jag någon annan.

Någon annan. Vem?

8 kommentarer:

Blogger shirley sa...

läser en bok, martina lowdéns "allt", och den handlar om dig.

2/22/2007 1:27 em  
Blogger egoegon sa...

kram.

2/22/2007 1:47 em  
Anonymous e sa...

när tankarna är i kaos, när man inte kan formulera dem, då kan man läsa här och du har förmodligen satt ord på dem

sånt tur begreppet "normal" är vitt nog, och beror på hur man definierar normen, så att inte ens vi behöver kalla oss galna.

2/22/2007 3:30 em  
Blogger Verbal Kint sa...

kram.

2/22/2007 3:50 em  
Anonymous moisthlm sa...

Umm. Jävla tagg. Precis när man går runt och tror att man blivit av med den och allt som finns kvar är ett litet sår som snart kommer och läka utan att ens lämna ärr så - hugg! - märker man att den suttit kvar hela tiden.

Pincett verkar smidigast även om fingrar kanske kan funka. Eller så får vi helt enkelt vänja oss vid att leva så. Med tagg och allt. Och kanske låta huden växa runt och över istället. Bädda in. Som en erfarenhet och känns och gör lite ont när man kommer åt, men som i alla fall inte blöder.

(Själv sitter jag precis och pillar lite på min. Mest för att se hur det känns. Hoppas jag.)

2/22/2007 9:58 em  
Anonymous chris sa...

shirley baby, jag trodde att jag skulle få den när jag fyllde år. längtar efter att läsa den och att träffa dig.

e, exakt min vän, exakt. galen? inte då.

verbal kint och egon, tack. detsamma.

mo, sluta. eller bättre, försök dra ut den? asså jag har ingen aning om hur man gör.

2/22/2007 10:09 em  
Blogger eija sa...

jag hittade just en kommentar från dig. som jag måste missat innan för jag hade säkert kommit ihåg den. den var fin.
tack.

ibland dyker bilden, som allt du skriver skapat, av dig upp när jag tänker på att finnas.
det är lite galet.

2/23/2007 3:11 fm  
Blogger Stormogulen sa...

En fantastisk människa? Men det är du redan.

2/23/2007 6:15 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida