Stor...

Jag hade precis krypit ner under täcket, lagt mig som en strandad val och gosat in näsan i kudden när M får spasmer, rycker till sig kudden bredvid mitt huvud och flyr ut på trappan iförd endast kalsonger och, vad det verkar, panik. Jag anar krampaktigt anledningen men vill inte, vill inte tänka den tanken och slår dövörat till. Ligger stilla kvar och andas tyst in i kudden sådär så det blir varmt kring munnen. När M kommer in igen ser han lite lätt äcklad ut och borstar sig i håret men håller tyst. Jag mitt spån borde bara inte fråga men det gör jag såklart ändå. Vad var det där? Va? Tyst. Leende. Va? Mer tystnad. Men säg då pucko! Och givetvis får jag höra det jag fasade för: bara en spindel bejbi. Den var inte så stor...