Jelinek är inte emotionellt skräp

Läser Elfriede Jelinek. Hon skriver äckligt påpressande om en pianolärarinna som bor med sin mor och fastän HON är nästan fyrtio har hon inget eget liv. Tillsammans med sin mor föraktar HON världen och misslyckas med att bli konsertpianist. HENNES liv går ut på att vara förmer, se ned på alla andra och håna de HON kan håna, medan HENNES kön torkar in och möglar sönder. HON verkar vara precis som vilken anorektiker som helst, frånsett musicerandet. HON skär sig i armarna, händerna och fittan, HON blir utskälld av sin mor (HENNES samhälle) och får inte göra sig loss. Jag lider med HENNE och läser vidare och är glad jag inte är där HON är.