På behagfullt avstånd

Aksinja passar nådigast in i societetens karmosinröda tamburer men har sedan barnsben, eller åtminstone tonårsben, lärt sig att effektivt förtränga obehaget som lätt infinner sig på periferin av den egna klassens sfär. Till förbannelse självmedvetet lämnar hon kappan till den levande tamburmajoren, som likt sina bröder av trä knappt gör mer väsen av sig än den rymd han tar upp i den med kristallkronor försedda hallen, vilken man som gäst inte sällan angör i ytterst förnämligt sällskap. I alla fall strax före. Aksinja slätar till kjolen. Den är påkostad men låter sig inte liknas vid kreationerna de andra, infödda, kvinnobenen prasslar under. En svängd trappa mynnar ut i golvhavet av mörk sten och nedför den svävar vita svandamer i fjäderlätta klänningar och sylvassa frisyrer, tungor. Svartmålade ögon tindrar ikapp med smokingjackor av modernaste snitt medan hallbetjänten alltjämt låter sig behängas av inget senare än årets, och helst till och med nästa säsongs, ytterplagg. Rakt föröver valvet in i högdjurens fördomäner. Tunga draperier i bordeauxfärgad och säkerligen importerad sammet är smakfullt strukna ur öppningen och fästa i därför avsedda järnkrokar i båda sidor. Bakom skymtar fler damer och svarta pingviner, lejontassar och höga glas. För att bordlägga frågan som alltid uppenbarar sig i just detta ögonblick, den om Aksinjas rätt till närvaro, stegar hon, alltjämt ytterst medvetet, in i salongen och förser sig, nej blir försedd, med en av dessa lyxfyllda kristallbehållare. Hon sippar. Sorlet är mjukt och anpassat efter klockan, ingen har ännu skrattat men dock fnyst lite lätt genom näsan, som damer leende gör när deras kavaljerer berättar något dråpligt från jakten, seglatsen eller helt enkelt bara morgonens brunch, tvivelsutan intagen i det gröna någonstans på behagfullt avstånd från staden. Avgaser är inte heller bra för herrars hy. Någonstans djupare in i rymden bakom ytterligare lager av sammet och teater börjar ett piano ljuda, mjuka sorgsna toner skrivna i hemlandet och därför uppförda idag, för spelandets egna skull och känslans. Det är äkta, champagnen, kaviaren, Ryssland -hemlandet-, trampet av tusen par fötter på mattor knutna av äkta små händer någon annanstans i världen där kanske en del av pengarna som samlas in under kvällen så småningom hamnar, såvida de inte på vägen öronmärks för viktigare ändamål, som ingen i förväg kan sia om. Representationsvåningar höjer ju hjälorganisationens status och ännu mer pengar kan därmed i framtiden insamlas och eventuellt distribueras till bättre behövande. Aksinja tvingar isär sina käkar och ler. Hon kan precis kvällens akter, bättre än alla andra, ty hon har studerat, registrerat och intill perfektion lärt sig att följa dem. Från utsidan.