Det som inte finns

När blev jag den här människan. Det fanns så många olika jag tänkte mig kunna bli. Starka allihop och glada, välvårdade, felfria på alla väsentliga sätt. Jag skulle ha blont hår och vara smal och lycklig. Det fanns ett gult trähus med i bilden. Vem är jag nu. Vem är du som ser mig nu och vad kan du möjligtvis se som inte bara är en skenbild. Häromdagen i soffan när jag pratade med E kändes det under en halvtimmeslucka klart och genomskådligt men det blurrar igen, som vanligt. Vem är jag nu, vem blev jag, när blev jag den här människan. Jag är inte glad, jag är inte ledsen, jag är inte stolt, jag har ingen tro. Jag tror inte på glädjen, kylan, moralen eller kärleken. När jag gråter gråter jag för att inget finns. Jag har det bra men jag har inte mig. Jag vet inte vem jag är och om jag behövs. Jag är oändligt sorgsen men inte inuti utan vid sidan av. När försvann den som fanns inuti, när slutade jag tro på innanmäten. Jag kan vara glad vid sidan av, tro, hoppas och skratta vid sidan av, men aldrig känna något i hjärteroten. Jag sörjer över det som inte finns och aldrig över det som fattas mig. När blev jag den här människan.