I'm in the gang
Jag har en kompis på jobbet. Vi fann varandra lite mer innerligt på Madridresan och nu känns det som att ha en allierad i lokalen. Vi pratade om våra utbildningar på lunchen idag. De var sju tjejer av >100 när hon började läsa data, vi var kanske 15 av 180 på teknisk fysik. Vi läste på olika orter. Hon var ensam kvar när andra året började. Jag var inte ensam men frånfallet tjejer procentuellt sett mycket större än motsvarande för killarna. Vi hade båda upplevt lärare, på allt från lektors- till professorsnivå, som fällt sexistiska kommentarer. Några exempel:
"Till och med min mamma skulle klara det här" (ang postfix i lisp-programmering)
"Men vad skönt, bara en tjej i år. De var så jobbiga förra året" (ang en tjej som hade haft mage att ifrågasätta en viss schemaläggning)
"Kvinnor har inget inom den högre matematiken att göra" (ur enkätundersökning gjord bland anställda på matematisk institution)
"Jaha, är det tjejer på kursen? Ni kan gå på en gång, ni är redan underkända"
När jag sedan tänker på alla de otaliga gånger jag ställt frågor till labassistenter som sedan vänt sig mot min labpartner, som varit kille, och svarat blir listan på genusvidrigheter alldeles vansinnigt jättelång. Ytterligare en av mina kollegor hade tydligt märkt hur just labassistenten bemödade sig om att förklara tydligt och pedagogiskt för henne, medan han nästan snäst av en kille som i princip frågade om samma sak. Läs på, blev svaret.
Ska vi ha det så här? Ska vi låta gubbtjyvarna och kärringjävlarna köra över oss? Ska vi behöva stå ut med den här skiten? Ja alltså man kan ju inte svara ja på nåt av det där, men ändå har vi det så här, vi står ut med den här skiten och vi låter gubbtjyvarna och kärringjävlarna och alla idioter där emellan köra över oss. Oftast. Sen finns det tillfällen då jag nästan blir lite hoppfull. Som idag, då jag inte kunde jobba på hela dagen pga licensstrul och jag bytte dator ett tag för att iaf få nåt gjort och satte mig jämte min chef. Plötsligt, utan att tänka först (ytterst ovanligt!) drog jag ett skämt som hade nåt med AI och strejk att göra, och min chef skrattade! Högt! Det var som värsta erkännandet. Sen blev jag iofs chockad över min egen glädjereaktion och var tvungen att stänga in mig i kylen och kväsa en tår (nåja) men dock. Det är ju sjukt att det ska vara en så ovanlig känsla att få vara en i gruppen, men det kändes fan fint.
Nu ska jag sätta upp en ståupp-show (lite naket, lite nördigt, lite genusvidrigt) och köra på luncherna i mikrorummet. Välkommen till sandlådan.
"Till och med min mamma skulle klara det här" (ang postfix i lisp-programmering)
"Men vad skönt, bara en tjej i år. De var så jobbiga förra året" (ang en tjej som hade haft mage att ifrågasätta en viss schemaläggning)
"Kvinnor har inget inom den högre matematiken att göra" (ur enkätundersökning gjord bland anställda på matematisk institution)
"Jaha, är det tjejer på kursen? Ni kan gå på en gång, ni är redan underkända"
När jag sedan tänker på alla de otaliga gånger jag ställt frågor till labassistenter som sedan vänt sig mot min labpartner, som varit kille, och svarat blir listan på genusvidrigheter alldeles vansinnigt jättelång. Ytterligare en av mina kollegor hade tydligt märkt hur just labassistenten bemödade sig om att förklara tydligt och pedagogiskt för henne, medan han nästan snäst av en kille som i princip frågade om samma sak. Läs på, blev svaret.
Ska vi ha det så här? Ska vi låta gubbtjyvarna och kärringjävlarna köra över oss? Ska vi behöva stå ut med den här skiten? Ja alltså man kan ju inte svara ja på nåt av det där, men ändå har vi det så här, vi står ut med den här skiten och vi låter gubbtjyvarna och kärringjävlarna och alla idioter där emellan köra över oss. Oftast. Sen finns det tillfällen då jag nästan blir lite hoppfull. Som idag, då jag inte kunde jobba på hela dagen pga licensstrul och jag bytte dator ett tag för att iaf få nåt gjort och satte mig jämte min chef. Plötsligt, utan att tänka först (ytterst ovanligt!) drog jag ett skämt som hade nåt med AI och strejk att göra, och min chef skrattade! Högt! Det var som värsta erkännandet. Sen blev jag iofs chockad över min egen glädjereaktion och var tvungen att stänga in mig i kylen och kväsa en tår (nåja) men dock. Det är ju sjukt att det ska vara en så ovanlig känsla att få vara en i gruppen, men det kändes fan fint.
Nu ska jag sätta upp en ståupp-show (lite naket, lite nördigt, lite genusvidrigt) och köra på luncherna i mikrorummet. Välkommen till sandlådan.
upplagd av Chris
19:23
14 kommentarer:
Något sånt märkte jag inte, men jag lyssnade heller inte lika mycket efter sånt när jag pluggade som jag gör nu.
Om jag bildade ett gäng skulle du vara stjärna. Jag älskar nördskämt och struntar i vem som drar dem. Tycker visserligen att det är lite hett när tjejer gör det, men det kan ju inte vara otillåtet?
Fint ändå. Har längtat lite efter att du skulle känna så.
uhum, hoppas det blir fler ögonblick av den kalibern. annars saknar jag folk som drar simpsonsskämt. eller futurama. put the pot down, go!! omg, jag skulle lätt ha det som anställningskrav om jag fick välja. det känns som det är ont om queerliberala serieälskare i teknikvärlden.
Jag är så dålig på såna skämt.
Skulle alltså inte bli anställt. Synd.
AnställD, helvete.
en skulle ha en chans på skills också. du hade alltså kvalat in på grymhet. och allmän muzikkunskap.
men sånt där tror man ju bara händer på film! fifan så irri.
jag har själv upplevt ungefär en femtedel, om ens det, här, men det är irri nog liksom. typ att folk mailar min manliga kollega fast de VET att jag gör jobbet. så han får vidarebefordra till mig, jag svarar, de svarar den manliga kollegan osv i all oändlighet.
Eftersom vi var 40% tjejer (vilket var det normala) så märkte jag inte av så mycket av någon sådant. Var något fler tjejer som försvann, men de allra flesta för att de efter något år fick tillräckligt många poäng för att få extra bonus i ansökning till läkarlinjen (Vilken de inte kommit in på första året).
Men jag måste dock få resa en invändning mot att den första kommentaren skulle vara sexistisk. De övriga är ju häpnadsväckande men att säga att till och med min mamma skulle klara av det har jag svårt att ta som en rent sexistisk kommentar. Det är en nervärderande kommentar till den det sägs till, precis som att för höra att det är en barnlek vilket hänt mig massor av gånger, men jag skulle säga att det är en kommentar som går på ålder/generation snarare än kön.
det tror/tycker inte jag. han sa ju inte tom min gamla pappa skulle klara detta. underförstått, tom en sån komplett datoridiot som min kvinnliga mamma hade kirrat biffen.
Så om han hade sagt pappa istället hade det bara varit åldermobbing?
Om en kvinna fällt samma kommentar om sin pappa, hade det varit sexistiskt då?
jag tror inte att han skulle sagt "pappa" istället under några omständigheter. det är ungefär lika troligt som att nån skulle fälla kommentaren "män kan ju inte köra bil".
pss tror jag inte att en kvinna hade sagt så om sin pappa heller, men eventuellt om sin mamma och det vore ingen skillnad i sexism mot när mannen nu sa det.
och nej, det hade inte varit sexistiskt (åtminstone inte på samma sätt) om de hade använt "pappa" istället för "mamma". sexism bygger på valda sanningar som cirkulerar och jag tror att vi är överens om, för att använda ett alliansenuttryck, att kvinnor är de som kommer till korta för det mesta genom dessa sk sanningar.
blev det klarare nu hur jag menade?
Nej, men om jag tolkar det rätt anser du att eftersom en av dessa valda sanningar är att kvinnor inte är bra på programmering blir det sexistiskt att hänvisa till att det här är så lätt att till och med en valfri kvinna skulle klara det?
Jag satte själv inte likhetstecken mellan mamma och kvinna när jag läste det här och reagerade därför inte på det som ett klart uttryck av sexism. Jag tolkade mamma snarare som 'äldre datailliterat person' än som sitt kön.
Är det jag som inte ser de förtryckande strukturerna eller ska man inte tolka allt ur genusperspektiv?
det är ju i sig väldigt intressant att en mamma först och främst är mamma och inte kvinna. det har vi ju pratat om förr. jag tolkade definitivt in kvinnan i mamman, men uppenbarligen signalerar mamma starkare än kvinna för dig. men det känns som en annan diskussion. jag kanske ska skriva ett inlägg om detta senare, tycker du?
Eller så signalerar mamma för mig 'människa' rent generellt?
Var skriver jag att mamma först och främst är mamma? Jag associerade referensen till en äldre person, inte till en roll eller ett kön.
nej det gör du inte, men eftersom vi diskuterade jämställdhet och sexism utgick jag från den diskussionen och spann vidare. du satte också "mamma" i kontrast till "pappa" och undrade om det hade varit mindre sexistiskt, vilket gjorde att jag trodde att du gjorde en bestämd könsskillnad.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida