måndag, november 03, 2008

Det här kontoret är ingen korkek

Idag har jag inte gjort någonting. Nej förresten, jag har gjort tusen saker men ingen av dem var rätt. Verkar det som. Grejen är att det bara finns två siffror att välja på (0/1) och jag kan inte förstå att det ska vara så satans jävla skitsvårt att få nåt att funka, nån gång. Det hade liksom räckt om det bara blev NÅT, vadsomhelst (stånga mig!!!!) men allt blir noll hela tiden. Jag vill så gärna vara den grymma tjejen som inte bara kan använda teknik utan också göra ny, men ju längre tiden går desto mer fattar jag att den här resan kommer bli så jävla jobbig. Jag måste kämpa sjukt mycket hela tiden eftersom jag inte har nåt självförtroende alls och det enda min instinktiva bajshjärna säger åt mig är att jag suger och är fel man på fel plats. Jag borde sy gardiner istället. I våras läste jag en understreckare i DN (fast där heter det väl essä) skriven av en kvinnlig schackspelare. Att vara ensam kvinna i en ytterst mansdominerad värld beskrev hon som att sitta på ett podie och jobba. Om en man förlorar ett parti är han en dålig schackspelare, om hon förlorade hette det att kvinnor inte kan spela schack. Jag vill så fruktansvärt vansinnigt galet jävla gärna vara den kvinna som visar för gubbhänget här att min fitta inte har betydelse för vad jag kan göra med ettor och nollor, men min hjärna är inte med mig och jag känner hur genusansvaret tynger mig tynger mig tynger mig tills all kraft och energi går åt till att bara hålla mig upprätt på podiet.

Hjälp. Vad gör man? Hur peppar man sig själv ur sånt här? (Hoppa på mig!!!)

9 kommentarer:

Blogger erika sa...

Ge inte upp älskade du! Jag förstår (approximativt) precis hur du menar och det verkar inte bättre än att det här är priset för att ta sin del av genusansvaret. Någon har sagt till mig att "om du vägrar acceptera men envisas med att försöka förändra världen, så kommer du ju bara må dåligt till slut" men då får jag väl ta det då. Martyr är väl att ta i, men inte är det för att någon talar om för mig att det kommer bli jobbigt som jag tänker ge upp det jag tror på.

11/03/2008 4:48 em  
Blogger erika sa...

inser just att den där kommentaren inte var så peppande utan mer av stilen "acceptera skiten", jag menar inte att vi ska acceptera att må dåligt, men vi ska inte sluta kämpa för att det är jobbigt...

(också less på att inte kunna nåt)

11/03/2008 4:50 em  
Anonymous christina sa...

erika, det känns ju som pepp iaf. jag är inte ensam, jag vet det. tyvärr vill jag inte bygga mitt självförtroende på att ingen annan (tjej) heller tycker att de kan nåt. jag vill ta mig ur den här skiten. hur gör man? obs obs retoriskt. jag vet ju att du också hållit på med detta ett tag. hur fan ska vi göra? om nån ger mig en jävla självhjälpbok om meditation och kärleksbudskap till lovar jag att elda upp den i humlegården och ta konsekvenserna.

nu ska jag färga håret så jag återfår mina konturer. för de hugade kanske det blir en bild sen! fast då får nån tjata tror jag.

11/03/2008 7:19 em  
Blogger eff sa...

För det första måste du ju fatta (på riktigt fatta, inte bara säga "jag fattar ju det") att du inte blev anställd för att du kunde allt. Inte alls, du är ju en jävla Y:are, ni kan bara knyta windsorknut och räkna komplex analys. Utom de som gått SOCWare men vem fan vill umgås med dem?

Det tror jag är nyckeln till att få självförtroendet att börja växa. Verkar ha varit så för mig i alla fall. Det måste få bli lite snöboll. Små grejer räknas också visar det sig. Typ du gör en drivrutin, det är fan inte kattskit. Okej att tusentals gjort samma grej sedan 50-talet, vem bryr sig? DU gjorde det nu, det kunde du inte innan. Tar det tre dar att göra nåt som skulle tagit en dag om man inte gjort bort sig får man försöka inse att man ändå löste det (och har lärt sig hur man INTE ska göra).

Det låter förnumstigt och lite självgott att sitta här och skriva att det är en del av växandet att göra bort sig också. Jag hatar själv när det händer, men helvete, det är tamejfan sant.

Jag tycker fortfarande att jag borde kunna allt redan men lyckas tagga ned lite i självhetsen.

Det där med genusansvar måste du lägga bort. Du kommer aldrig kunna överbevisa de intorkade gubbjävlarna som fortfarande tror att man måste ha kuk för att kunna skriva C. De kommer alltid hitta anledningar till varför de har rätt. Inse detta. Visa i stället för de som skiter i skrotet mellan benen att du är grym. För det är du.

Sen tycker jag du kunde försöka fixa nån slags sparring/coachning med en annan nying, tjej eller ej. Som sitter på annan avdelning. Jag är med i en sån sak på bolaget, det verkar himla bra. Lite terapi-aktigt, fast om ingenjörsrollen.
Om du drog igång nåt sånt skulle det utan tvekan visa att du är grym, eftersom ingenjörsskapet i ärlighetens namn är större än uppgiften.

11/03/2008 8:37 em  
Blogger witty girls sa...

Det gäller att övaövaöva. Man måste intala sig att man är grym hela tiden och öva på att se på sig själv som kompetent och bäst.

Och jag tror att det där problemet finns lite hos alla, tyvärr är människor med fitta generellt lite mer utsatta eftersom vi blir mer peppade av samhället och dess element att passa in, känna oss hemma med och tro att vi gillar ex vis att sy gardiner.
Och jag tycker alltid att man förringar sin egen insats. Innan jag kom in på vet-programmet var det ju ngt jag såg som lite omöjligt och sjukt coolt om man lyckades med. Nu när jag går där är jag mer - ome hur svårt kan det vara? jag kom ju in? och automatiskt dissar jag min egen prestation vilket är helt onödigt.

Och ofta känns det som om man bara är på låtsas - även om 5 år när jag är klar kommer jag ha svårt att fatta att folk lyssnar på mig för att jag kan en massa och är veterinär, jag kommer bara tänka "varför fattar inte folk att jag bara står här och fablar, jag kan ju inget?"

tur att jag har typ 5 år att jobba upp peppen. Och du ska börja nu, det är bra - du är grym men jag fattar vad du menar. Har aldrig känt mig så korkad som när jag läste fysik med typ tio kukar på Stockholms.

11/03/2008 9:21 em  
Blogger Christina sa...

witty girl, tack för pepp och delgivande =). ådär gör jag också, jämt. amen, nu är jag ju civilingenjör, hur svårt var det då? liksom. och så snackar man ner sig själv precis som du säger. övning är väl den enda vägen.

eff, I know I know. det är bara att fortsätta kämpa. bloggen är ju ett sånt där ställe som får all skit och det är inte så att jag inte kämpar bar för att jag lackar ur. lokal peppgrupp tror jag inte jag vill varken starta eller vara med i. det skulle snarare förstärka min känsla av okunnande på arbetsplatsen. men man kan ha privata peppklubbar också ju!

puss och kram en masse.

11/04/2008 9:27 fm  
Blogger Kaaja sa...

Hej. Känner bara att jag borde skriva något som stöd. Jag är själv på slutrakan till min master inom elteknik, elnät och distribution. Är ingenjör innom automationsteknik från tidigare. Jag vet inte vad jag ska komma med för pepp riktigt. men jag förstå vad du säger. Var på arbetsintervju förra veckan och fick svara på frågan "Varför har du som tjej valt att sudera elteknik för!? Det är ju inte så vanligt." för 78:e gången. Sen tvivlas det på min "praktiska kompetens". Tja, när ska de lära sig gubbarna, att det går utmärkt att håll ai skruvmejseln. Brösten är inte i vägen och mina händer fungerar fint. ..och jag är precis lika mycket teknikintresserad som de med penis. Jag kan också använda svets och borrmaskin t.ex. Jobbigt blir det ju när man själv börjar tvivla på sin förmåga och jag undrar om jag inte borde börja jobba på Vero Moda istället. Men där är jag knappast kompetent heller.

Men jag försöker rycka upp mig och vägrar ta av mig min rosa fina halsduk för att bli respekterad. Möjligen skulle det vara lättare att bli respekterad om man gick över till total pojkflicka-stil. Men jag vägrar. Man kan dra kabel och programmera PLC:er fast man är söt. Tvivlar någon på mig så får de skylla sig själv.

11/04/2008 2:31 em  
Blogger Christina sa...

kaaja, tack för pepp och för att du berättar om dig. jag vill inte heller bli en pojkflicka eller jobba på vero moda. min jävla skithjärna är inte med mig alltid då. kram!

11/04/2008 3:32 em  
Blogger eff sa...

Jag vet att du inte inte kämpar. Skulle aldrig tro nåt annat.

Det handlar inte alls om peppgrupper utan mer om att ha faktiska diskussioner om ingenjörsyrket med andra i samma situation under de första åren. Och inte nödvändigvis med nån man är polare med från början. Det tror jag ger mer än man tror (heh, limes tro går mot oändligheten).

11/04/2008 8:00 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida