Ni kan kalla mig Knotan

OBMS har inte gjort väsen av sig på ett tag men ikväll slog det till. I trapphuset hos G och Mademoiselle måste jag givetvis fråga en tant om hon behöver hjälp upp med sin dramaten. En vild blick och frågan "har du något finskt i dig?" kastas tillbaka, var på jag gör ett sånt där Marge Simpsons-läte ("hrrrrrrrrm"). Nej, svarar jag samvetsgrant, lite dansk är jag men inget finskt såvitt jag vet. "Du har så tjuuusiga kindknoootor", flåsar tanten och tittar på mig som vore jag den sista landsmaninnan hon kommer träffa innan hon stämmer träff med Sankte Per där uppe. Jag försäkrar återigen, men leende (det kanske funkar bättre?) att jag inte har finsk bakgrund men hon vill ändå gärna veta om min pappa kommer från Norrland och om jag inte borde granska släktträdet under lupp ändå. Troligtvis är jag finsk när allt kommer omkring. Själv har hon alltid trott att hon är helfinsk, minsann, men sen visade det sig omsider att hon hade rysk bondepåbrå och saker och ting låg inte alls så till som hon alltid hade trott. Kolla du, säger hon. Fast ibland vill man ju inte veta allt om sin släkt heller lägger hon till mellan flåsen och hennes prydliga lilla scarf darrar under hakan. När jag äntligen kommer ifrån hennes anfäders skumraskiga kuliss går jag hela vägen hem och känner ömt på mina finska kindknotor. Jag kanske ska kolla med mamma trots allt, det är på hennes sida den stora Röran finns.