fredag, oktober 31, 2008

Forts abort

För att återknyta till kommentarstråden på Always keepin’ it real blir det ett litet inlägg om abort här. Det är något med abort som sätter känslor i svallning men mitt egentliga problem med abortfrågan är att jag inte alls känner några svallningar. Det som triggar mig är snarare känslan av att stå utanför den allmänna uppfattningen att abort är svårt ur ett moraliskt perspektiv. Jag känner mig som en omoralisk människa som inte tycker att abort nödvändigtvis måste vara att ta ett liv. Det finns en konstig dubbelhet i att hävda att all abort är att ta ett liv, men att kvinnor ska ha rätt att göra det utan dåligt samvete. Jag gillar inte det där. Jag vill inte alls tillskrivas gudsrollen som har rätt att bestämma om liv eller inte, jag tycker inte att man måste kalla ett tvåveckors foster för liv. Jag tycker inte det, jag känner inte det och jag vill inte att samhället ska avgöra om jag dödar mitt barn, med eller utan rätta. Om vi ändå ska ha rätten att göra det samvetslöst ser jag inte problemet i att inte kalla det liv.

Bakgrund:

Liksom Julia och Elin (om jag tolkar dem rätt, inte meningen skriva ån på näsan) har jag heller aldrig känt mig lockad av att skaffa barn. Det är givetvis en kontroversskapande känsla för både mig och andra, men lik förbannat är den mycket stark och jag har inte bett om den. Som med allt annat vore det enklare om jag bara tyckte att normen var hipp hurra och inte kände mig lite avig i den. Jag vill vilja ha barn, men det finns inget där. Än. Eventuellt än. Jag hoppas att jag en dag ska vakna och längta efter ett eget barn. Då slipper jag bekymra mig för om jag på ålderns höst kommer att ångra att jag aldrig skaffade en liten barntrupp som kunde fungera som mitt sociala nätverk nedåt och utåt. Nåt som vore ytterst omoraliskt vore väl dock att skaffa barn idag pga eventuell avsaknad imorgon. Om jag tar i beaktande min frånvarande barnlängtan kanske det blir lättare att förstå mitt dilemma med dilemmat: jag kan inte känna sorg över något jag inte vill ha och all diskussion utgår ifrån att kvinnor ska vilja ha barn. Julia och Elin diskuterar detta fint också.

Jag har ingen vana att skriva sånt här. Nånstans djupt inom mig blir jag upprorisk av tanken på att jag kanske måste betraktas som en (rättfärdig, men dock) tagare av liv nån gång. Jag har inte bett om möjligheten att föda barn. Jag har inte bett om mitt eget liv. Jag kommer inte att ha bett om att bli gravid av misstag. Men, nu har jag en kropp som kan hysa ett foster. Jag har mitt eget liv, och jag skulle ha min graviditet. Jag tycker att det är upp till mig att bestämma om det är ett liv jag tar eller om jag bara vill fortsätta att ha mitt eget liv utan att någon extern blandar sig i vad det är jag gör. Hur ska jag kunna gå med på att jag tar ett liv utan att få dåligt samvete? Om jag inte ville ha barn från början, ska jag då först behöva genomlida en abort (som fan i mig inte är en kul kroppslig process) och sen försvara mig för att jag tog väck nåt jag inte ville ha och inte vill ta hand om? Om jag går med på att det är ett liv skulle jag inte kunna slå känslan av gudomligt ansvar ifrån mig. Ansvarig är jag gärna men för vad vill jag själv bestämma tack så mycket.

Ett annat problem med gränsdragningen mellan liv och ickeliv är fortskridandet av det ena eller andra. Ett foster är ju inte i samma tillstånd tom vecka 18, då rätten till fri abort inskränks i Sverige. Om man väljer att kalla det liv, tar man ett mer liv i vecka 14 än i vecka 11? Kväser man ett mindre värt liv om man gör abort efter bara några dagar, förutsatt att man upptäckt graviditeten så tidigt? Att abortgränsen går vid vecka 18 förmodar jag delvis har att göra med medicinens möjligheter att plocka bort fostret utan att riskera skada kvinnan, men om kvinnan är villig att ta risken, bör hon inte få abortera ett foster när hon vill (förutsatt att vi redan bestämt att abort är ok)? Jag är osäker på var jag står här och vid nåt tillfälle anser även jag att man måste säga att ett liv har börjat, men vem ska bestämma det, samhället eller kvinnan? Istället för att dra gränsen framåt kan vi också välja att skåda bakåt. Om vi anser att ett foster är ett liv redan från sekund ett är det inte långt till att hävda att preventivmedel är mord. Och det vore att inskränka kvinnors frihet å det grövsta.

Sen är det galet svårt att prata om sånt här utan att låta som en kallhamrad, omoralisk, ansvarsfrånstötande människa som bara vill se till sitt eget. Och så är jag tillbaks till det här inläggets början.

6 kommentarer:

Blogger Elin sa...

"Sen är det galet svårt att prata om sånt här utan att låta som en kallhamrad, omoralisk, ansvarsfrånstötande människa som bara vill se till sitt eget."
Men det där är väl en del av normen kring barnalängtan. Att inte vilja ha barn och propagera starkt för rätten att inte vilja ha barn tolkas som väldigt många som kallt och ansvarsfrånstötande.
Jag ser inte alls det i den här texten utan tycker naturligtvis att den är väldigt vettig och bra formulerad.
Och får jag höra att jag är egoistisk en gång till när jag säger att jag inte vill ha barn skriker jag högt.

10/31/2008 1:20 em  
Blogger Christina sa...

elin,
jag skulle skrivit så här: "Sen är det galet svårt att prata om sånt här utan känna sig som den kallhamrade, omoraliska, ansvarsfrånstötande människa som de allra flesta anser dig vara när du pratar om sånt här."

löve.

10/31/2008 1:23 em  
Anonymous Julia sa...

Jomen typ precis. Jag kan nästan 99% lova att för mig skulle en abort inte vara ett svårt beslut, för det ÄR bara så. Här ska inte va nåt. Det är jättesvårt att förklara, men jag tror att du är en som kanske förstår, eftersom vi (som du alldeles rätt utläst) har en del gemensamt.

10/31/2008 3:29 em  
Blogger Christina sa...

julia, jag tror jag förstår. jag förstår verkligen att det inte skulle kännas som ett svårt beslut för att det skulle vara att ha ihjäl något i alla fall. det är klart att det kanske skulle vara svårt av andra anledningar (beslutsångest, kroppsnoja, vad vet jag) men liksom inte för att jag skulle fundera över att jag gjorde slut på ett litet liv.

tur att jag inte skrev dig på näsan =).

löve till dig också.

10/31/2008 4:11 em  
Blogger witty girls sa...

Jag tänkte kommentera men det blev ett inlägg hos mig istället, insåg snabbt att jag inte hade plats för det jag ville säga här.

Och du är så lysande i dina texter att jag dör.

10/31/2008 5:34 em  
Blogger erika sa...

Wow. Du skriver som vanligt grymt, rakt på sak och utan hymlande omskrivningar. En fröjd att läsa.

Så liten reflektion; det känns bra att läsa om er (andra) som inte heller är övertygade om att vilja ha barn. Framförallt för att det är ok att säga så. Jag har allt oftare börjat undra över kvinnorna i mitt nya land, hur mycket de egentligen ifrågasätter och funderar. Om de ens "får" ställa sig frågan om de vill ha barn. En man kan säga till en kvinna att "jag vill göra allt för att uppfylla dina drömmar"; ett stort uttalande kan tyckas men om man ser det givet att en kvinnas största dröm måste vara barn så ställs det i en annan dager.

Heja ifrågasättandet!

10/31/2008 9:45 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida