I en annan del av världen

Nu har jag lagt locket på igen. Språket hindrar mig också från att ta tag i det här, ja ni hör ju redan hur det låter. Duktiga flickor ”tar tag i” sina problem. Duktiga flickor låter inte jaget och självet vandra iväg på svarta sumpmarker utan att göra något åt det, nej det gör vi inte. Låter bli att göra något åt det alltså. Det är det som gör oss så jävla duktiga och duktigheten förgör oss sedan sakta men säkert och obarmhärtigt. Så tar man språket till hjälp och ut kommer bara fraser som pekar tillbaks mot jaget och självet som dåliga: jag måste ta tag i det här, jag är så dålig som låter bli, när jag i själva verket lider för att jag inte kan låta bli. Jag är helt enkelt för jävla dålig för att jag är dålig, varför kan jag inte bara? Osv osv. Nu ligger locket där igen. Jag räcker inte till. Katastrofen är ett faktum. Jag jobbar för långsamt, tröstar för lite och vill bara sova. Ett utomkroppsligt själv som i alla fall är bättre nu än när jag var 24 försöker sig åtminstone på att klappa jag lite på huvudet men jag är dålig på att ta emot. Jag är dålig på det också. Jag är inte kapabel att använda ett språk utan negationer. Se dig själv i spegeln jag, och känn efter själv. Men jag mår bara dåligt!

I all undervärdig självkritik, ömkan och missmod blöder jag även på örsnibben, gudarna vet varför. Ikväll hålls ett stresseminarium som jag inte känner att jag hinner med.