Tänk på vad du säger så att du inte säger vad du tänker så att du tänker på att inte tänka på det du ville säga först

Varför verkar ingen som har barn vilja ha dem? Frågade jag H över vårt interna chatprogram. Jag vet inte, svarade hon och inkluderade en motfråga: varför pratar så många [här] skit om sina partners? Jag hade inget svar på det heller, förutom att jag höll med. Jag förstår helt ärligt inte varför folk vill ha barn. Det är som en väl förborgad hemlighet som antingen hålls ytterst intakt av de som har kidz, eller så ter det sig inte bättre än att once you go there, så ångrar du dig. Att man ska skaffa barn är ju uppenbart solklart självklart ej ifrågasättbart givetvis ska du göra det det är meningen med livet. Aldrig hör jag dock de som har barn välsigna dem på samma sätt. Faktiskt raka motsatsen. Barn verkar vara monster, om jag ska förstå deras föräldrar. En person jag känner inleder varje mening med "ja det är ju inte så lätt när man har barn" och ser med anklagande ögon runt sig (på ett samhälle som lurade henne in i det?). En annan hävdar att han har en timmes fritid i veckan och om den är det strid på kniven. Fritid med barnen verkar inte gillas. Allt jag någonsin hör om barn är att det är jobbiga. De tar tid, de skriker, de trotsar, de tjatar, de vägrar, de slåss, de klänger, de är övertrötta, "de stjäl all tid från sina föräldrar som aldrig kan göra något kul längre" (citat från verkligheten), de orsakar praktgräl och oginhet och den absoluta drömmen skulle vara att få lämna bort dem en helg och bara sova. "Barn ställer allt på sin spets". Pardon me, men då förstår jag inte hypen? Jag hatar redan mina ofödda barn för allt hemskt de kommer att göra mot mig.

Now.

Jag begriper att de flesta älskar sina ungar, när allt kommer kring. Om det är kemisk partikelfreakshow som gör det eller någonting annat är väl obetydligt, men sannolikt älskar de föräldrar som jag kommer i kontakt med sina barn. Jag begriper också, på det logiska planet, att föräldrar är som vilka människor som helst och att man gärna minns de dåliga sakerna och därför pratar om dem. Jag förstår bara inte varför de måste använda ett språk som totalt förminskar och degraderar deras egen avkomma och oftast även tar med sig den sk livskamraten i fallet. Ju mer bollibompabarnfamiljsliv a la det här är det enda som gäller och guuu vad alla andra är omogna som inte bildar familj, desto mer verkar de hata det. I alla fall om man lyssnar på orden.

Det gör jag. Jag lyssnar på ord, och jag är vid det här laget helt övertygad om att jag kommer att behöva genomgå skärselden om jag blir förälder. Jag är lättstressad och har en historia av depression bakom mig och det framgår med all önskvärd tydlighet att jag inte är skapt för några jävla skärseldar, nej tack. Min knivskarpa logiska enhet har gjort uträkningen 100 gånger med samma resultat: NO SOUP FOR YOU. Jag känner heller ingen vidare barnlängtan, men att man ska är helt uppenbart. Jag är inte dummare än att jag begriper vad normen säger och jag är inte smartare än att jag också blir påverkad av den. Sällan känner jag mig så totalt ifrågasatt och missförstådd som de gånger jag säger att jag inte vill ha barn. Den vanligaste reaktionen är en klapp på axeln och ett vänta nog, snart kommer det (känslan eller barn eller allt, don't know) och sen fortsätter densamma axelklapparen att ösa galla över sina ungar där hemma. Ba que? Och det är ju möjligt, att den där känslan kommer en dag. Under tiden skulle det vara väldigt trevligt om även några positiva argument kunde presenteras, så att jag får ett därför att till detta allenarådande ska. Om barnaskaffandet var en rörelse och jag var en konspirationsteoretiker skulle jag säga att de lyckats med den bästa pr-kuppen ever, typ: köp vår vara! Den är trasig, skitig och brandfarlig och kommer att orsaka oreparerbara slitningar mellan dig och din partner, köp den idag -för dubbla priset!