Några plågsamma reality checks

1) Vi börjar lätt. Det är en grad och regn ute. Det är ungefär en miljard grader kallare än vad det var i min värld för ca ett dygn sen. Då: solkysst och sandvarm, nu: isbitstå.

2) White trash-chocken. Vikt är en slående klassmarkör. Detta hade mig i princip gått förbi trots att jag minns hur jag slogs av övervikten och informationsbladen om typ 2-diabetes i Peru för några år sen. Jag har under loppet av en vecka inte sett ett enda barn utan rejäla love handles. Alltså sådana vuxna människor får av för mycket öl, cigg och socker. Barn som konstant intar läsk och glass är svåra att förhålla sig till från en solstol nära intill, speciellt när man själv sitter med en glass i näven. För att inte tala om förhållandet till deras föräldrar. Jag är utan ord, både för att jag tycker synd om dem (vilket är nedvärderande?) och för att jag inte vill trampa i klaveret utan att ha tänkt efter (vilket eventuellt också är nedvärderande eftersom jag tycker att det är minerad mark pga min tänka överlägsenhet?).

3) Det annalkande tredje världkriget. Det kommer att börja i Schweiz (har påbörjats) och sprida sig genom Europa som en löpeld. Tredje gången gilt. Om vi inte förgör oss själva i flodvågen från Arktis först dårå. I vanlig ordning tycks galenskapen vara en starkare kraft än förnuftet. Galenskap, rädsla och minarethat förefaller vara aktivt, medan förnuft, klokskap och medmänsklighet verkar passivt, tillbakadraget, tystat. Dumheten vinner över kärleken. Så är det nu och så tycks det alltid ha varit. Det är enklare att hata än att älska. Eftersom vi strävar efter minsta motståndets lag tar vi till hatet och förbjuder, straffar, missförstår och hatar. Vi väljer att hata framför att försöka förstå därför att det på något sätt påbjuder mindre ansträngning. Du sköna gamla värld hur kunde du bli så här.

Hasta la vista

Nu far vi hem. Det har varit fortsatt soligt och solkramen ar slut. Jag raknar 100.000 fraknar. Ses snart.

25 grader etc etc

Charter Stop Jag finner inga ord. Har aldrig sett sa manga feta manniskor Stop sololjan flodar och menyerna ar pa svenska Stop Men vi njuter i var egen lilla bubbla och idag har vi hyrt bil Stop ska se en stad Stop och bada pa en annan strand Stop Jag har fatt farg pa kinderna och fraknar pa armarna och sol i brostbenstrakten och sa loser vi korsord Stop Nu maste jag ga fran internet Stop for Elisabeth kom just med korkortet Stop All karlek /Semesterutskottet

En vecka i solljus

Imorgon klockan 04.15 står det en taxi här utanför som kör till Arlanda. Där möts vi av ett formidabelt kaos som uppstått genom att incheckningsdisken enbart är bemannad av en ensam tjej på 22 (blond högfärdstofs, blå kavaj, guldpin), och därför att luftfartsverket inte, trots passagerarlistor, kan räkna ut hur många säkerhetskontroller de behöver ha öppna för att inte orsaka köer längre än på gatorna i fd Tjeckoslovakien när en ny doft av wc-anka inkommit till närbutiken. Därefter väntar nämnda säkerhetskontroll var på vi alla heligt försäkrar att vi i fortsättningen aldrig mer ska flyga och stödja detta vansinne till falskt trygghetsinvaggande. På planet sover vi med rosa öronproppar från amerikat i örona. De har jag fått av Sara. Eventuellt kommer det en flygvärdinna i snäv kjol som, på danska, frågar alla passagerarna en efter en om de vill ha kaffe, te, kaffe, te? Efter ca fem timmar med motorbuller och danska landar vi sen i solen. Sooolen! På varsin röd plasthummer kommer vi återfinnas guppande, med eller utan drink, i någon form av ölokalt vatten under resten av veckan. Om det regnar pratar vi katastrofknackig spanska med något lokalt offer, som troligen gör sitt bästa för att bli kvitt oss. På kvällarna dricker vi smetiga rödvin, pratar politik, matematik, juridik och strunt, och på nätterna älskar vi under månen på stranden utan att få sand mellan skinkorna. Eller tja, men på det stora hela. Okej. Jag ska försöka blogga från plats, Teneriffa är destinationen.

/Gåspennan

Tröttheten mon amis

Jag är vansinnigt trött. Halsen kittlar, ryggen värker, det luktar selleri. Av alla saker som växer, selleri. Hemvallad av Ericssonryggsäcksströmmen genom kommersparadiset (köp nåt, köp nåt!), knäckt under tyngden av en tunn japansk roman och till doften av den enda grönsak jag finner vidrig sitter jag vid bordet nu och spjälar upp ögonen med toner av The Tiny. Idag har jag 1) pratat hardware abstraction layer med några av min favoritkollegor, 2) byggt en simulator och fått gdb att lira och 3) fallit tillbaks i gamla mönster genom att skicka en förtäckt sms-påminnelse till fd partner för att se till att morgondagens konsert (Monsters of Folk, ni går väl?) inte glöms bort. Fyyyy, dålig feminist. Sen ställde jag mig i ett hörn på trikken och skämdes. Nåväl, om en skulle svälja lite soppa utan att låta den nudda tungan nu kanske? Gapa och svälj.

I'm a geek geek girl in a geek geek world

Göteborg var underbart. Plain jävla wunderbar. Jag ska åka på fscons varje år from nu. Bästa/roligaste föredragen var lätt Christina Haralanovas om free software and feminism, och sen gillade jag Rockbox också. Sjukt ball. Jag fann mig själv med tårar i ögonen flera gånger under helgen, haha. Christinas blogg kan man fö hitta i min länklista nu, så do it.

Nu ska jag sova. Det var inte brist på kärlek i helgen, men sömn. Free sleep. Hörs.

Lisa för själen

Lisa Magnusson är så jävla grym.

Packar inför fscons

Packar för fscons, imorgon sticker vi. Götlaborg och halv med mos (?) here we come. Tar med kondensatorörhängen och näsdukar, check. Igår vaccinerade jag mig mot svinet. Inatt ba, amen kan inte ligga på ena armen för den har svinet, och inte på den andra för den har musen. Musaxel, är det ett liv att ha det. Fick ligga på rygg och sova vilket ej är helt optimalt ur dräggelsynpunkt. Var också mycket ambivalent inför denna vaccinering men jag ska ju på svennebanansemester till kanarierna snart och vill inte ligga och feberfrossa på ett hotellrum hela veckan heller. Nu: sova.

15.32, korsningen Isafjordsgatan-Kistavägen

En meter ifrån mig svänger sl-bussen förbi medan min gröna gubbe skriker åt oss, jag känner hur dödens vingar stryker över kinden och busschauffören visar mig långfingret, ungefär som om jag hade gjort fel. Ilskan som bubblar upp inom mig. Furierna, samlade de tre i mig reser sig som totala och egna krafter och hade jag nått honom i den sekunden hade jag slagit. Jag hade med berått mod kört min knytnäve rakt i hans ansikte. Att inte vara mer vaksam. Jag hade torkat mina blodiga knogar på jackan och stampat på honom. Varifrån kommer denna ilska. Då slår det mig, mitt på övergångsstället med bussvinden fortfarande i det fjuniga håret runt mitt ansikte, att det största i livet är att bli tagen på allvar. Att hamna på en läkarmottagning där någon lyssnar på en, tar sig tid, inte viftar bort ens aknebesvär med baksidan av handen. Att få rådgöra med en vän som faktiskt lyssnar, fast hon inte kan relatera till problemen. Att inte mötas av förakt utan av medkänsla. Att få ett leende av någon på tunnelbanan som under två sekunder möter ens blick, och tar en på allvar. Det är därifrån ilskan kommer, av att inte bli tagen på allvar. Hej lilla flicka, du duger inte till. Lilla flicka, du är bara rar i hörnet här men tro inte att vi ska lyssna på dig också. Allvar är för de stora fiskarna, såna som har mörk kostym och slips och bullrar när de går. Ha ha ha. Allvar är för de som betalar, för de som inte tänker på matfisken och för den som inte har hudbesvär. Vi kan bara ta varandra på allvar om det inte kostar. Furierna! Jag är lite mindre ilsk nu men slaget sitter fortafarande i knytnäven. Detta är en varning.