Våld, makt och egenmakt

Nya numret av Bang handlar om våld. Våld som kostar pengar, våld som metod, (kvinnligt) våld som inte betraktas som våld och våld som föder våld. Speciellt en sak slår mig (pun not intended) när jag läser Anna Hellgrens artikel "Priset vi betalar" : våld som medel, som taktik. Ett inlägg hos Julia fick mig dessutom att minnas en alldeles speciell händelse då våld, mitt eget våld, plötsligt uppenbarade sig för mig som en möjlig metod för att få en situation under kontroll. I det fallet att få ett slut på den. Det känns som om våld ofta är något som används i syfte att åstadkomma just detta, att få slut på något. Få slut på en invasion, ett gräl eller paradoxalt nog ett slagsmål. I mitt fall trakasserier.

Jag hade stått i en bar och serverat fulla människor alkohol hela kvällen medan jag själv varit nykter, så som sig bör bakom en bardisk. Stället var inget fancy schmancy häng över huvud taget utan snarare precis motsatsen och varenda kotte var mer eller mindre överförfriskad, vissa bortom rimlig nivå. Irritationen hos mig tangerade således redan gränsvärdet. Det var pirattema i baren den kvällen och vi som jobbade hade klätt ut oss på endera sättet. Jag hade en snusnäsduk kring huvudet och initialt nån form av papegoja på axeln tror jag. Anyways, allt mitt hår doldes under den där näsduken.

En av de fullare killarna på stället tog för vana att alltid beställa sina shots av mig. Jag minns inte om jag var den enda tjejen i baren eller hur det var. Han var packad och jobbig redan tidigt på kvällen och jag sålde honom till och med ett glas vatten som han misstog för öl men han vägrade att gå hem trots att fler än jag försökte förmå honom. Han vägrade också att sluta försöka ta på mig. Han hängde sig över disken, petade på mina armar och drog i näsduken. Han tjatade oavbrutet om att han ville se mitt hår. Jag, stressad och irriterad, ville inte alls ta av mig om huvudet. Dels så klart för att ingen jävel säger åt mig vad jag ska göra och dels för att näsduken fyllde en funktion och höll mitt hår borta från ansiktet medan svetten rann. Snubben ville bara inte ge sig. Han brölade, bad, försökte ta sig över bardisken och var allmänt patetiskt, så som bara fulla människor kan vara. Han kallade mig diverse saker, allt från frigida muslimkossa till hora, fast det senare mumlade han mest för sig själv. Så höll han på i omgångar allt eftersom timmarna gick och jag kände mig mer och mer besmutsad av hans närvaro.

Till slut blir det i alla fall stängningsdags. Som en skock utvecklingsstörda får försöker vi fösa gästerna ur lokalen och jag hamnar som dörrspärr, dvs min uppgift är att se till att folk inte läcker tillbaka in i lokalen när de väl gått ut. När tjejtjusaren går förbi stannar han givetvis vid mig. Nu finns det ingen bar emellan oss och han kan ta på mig precis så mycket han vill, vilket han försöker göra. Jag tror att han mest lägger handen på mitt huvud för att dra näsduken bort från håret. Då brister det för mig.

I nån form av vredesmod och vanmakt över det här äcklet som tar sig sina vidriga manliga friheter tar jag på mig all världens kvinnors oförrätter och tar tag i hans armar på ett brutalt sätt. Jag håller så hårdhänt jag bara kan runt hans handleder och känner hur mina fingrar formligen trycker ihop hans kött. Jag riktigt känner hans kropp och den är i min makt och hans hud skrynklas ihop av min kraft, MIN KRAFT, och jag är våldsam. Han skriker lite tror jag. Mina muskler använder sig mot en annan människa och det är så jävla skönt. Hela kvällens ackumulerade trakasserier lägger jag i greppet runt hans handleder och bara trycker, för allt jag är värd. Plötsligt är jag en våldsverkare. Jag har tagit till våld och kommer att orsaka stora blåmärken på en främmande människas kropp. Jag känner att jag skulle kunna bryta händerna av honom, alltså rent mekaniskt. Han är full som en ballong, har ingen kraft i kroppen och jag är relativt stark. Rent fysiskt och just då även mentalt hade jag inte haft några problem med att knäcka hans skelett med mina bara händer. Det är en absolut förnimmelse av makt jag erfar, och en helt ny känsla.

-Om du inte går nu genast slår jag ner tänderna i halsen på dig, säger jag högt men inte ilsket.

Alla runt omkring kan höra för musiken är avstängd och de flesta har hunnit ut och sorlet lagt sig. "Sen ringer jag polisen" lägger jag till (de var fö redan där om jag minns rätt), kanske för att indirekt förklara för eventuella åskådare att någonting har föregått detta, att jag inte är våldsam egenligen. Han verkar faktiskt fatta och med vad jag tycker är stora ögon samlar han ihop sina kroppsdelar och lommar ut genom dörren. Mina nävar känns märkligt lätta när jag släppt taget men jag kan fortfarande känna makten i dem. Det är verkligen en helt ny känsla och det går upp för mig att jag har herraväldet över min egen kropp och över andras, om jag så vill. Jag kan tydligen ta mig den rätten jag också. Samtidigt som jag är sjukt nöjd med mig själv blir jag också rädd. Det var inte svårt. När jag väl gick över gränsen, som jag fortfarande anser att våld är, tyckte jag att det kändes naturligt och förnuftigt att göra honom illa. Det fanns förvisso en spärr, men den hade kunnat flyttas fram om han betett sig ännu värre.

Efter händelsen är det ingen som ens nämner mitt tilltag. Kan hända är det för att de andra i personalen tyckte att det var rätt åt honom, eller för att de inte tyckte att jag utövat riktigt fysiskt våld. Jag har inte sparkat eller knytnävat honom i magen. Kan hända är det för att de likställer psykiskt och fysiskt våld och tycker att det han gjorde mot mig är värre. Jag tycker att jag gjorde rätt och jag är fortfarande nöjd över mitt sätt att agera den kvällen, men våldet säger också något om mig, om oss, som människor. Det finns i oss på olika sätt och vill det sig illa kan man plocka fram det. Det är lite som att göra sig av med oskulden: man kan inte spinna ett förlopp i hjärnan innan för det saknas referensram, men väl där går det. Problemet och rädslan jag kände efteråt berodde på osäkerheten inför min egen gräns. Det går uppenbarligen att vänja sig vid nästan vad som helst, och säkert också sin egen våldsamhet. Speciellt om man märker att den fungerar. Jag är övertygad om att vi, kvinnor och andra utanför den manliga heteronormativa våldsutövarsfären, kunde ta oss fram fortare om vi anammade våldsmetoden. Våld och hot om våld, det fungerar. Frågan är ju bara vilken värld vi hamnar i till slut och om det blir bättre i den än i denna.