Dag 7: mina bästa vänner

Jag kan inte skriva något om någon bästa vän för jag har många. Jag har Señorita, Mademoiselle, O, Katz, Mo, M, Gustaf, Rara, Hedda, Holmskan, E och fler... det går inte att säga att någon av dem står mig närmare än någon annan och jag känner mig verkligen tursam som har ett helt fotbollslag av människor som jag älskar att vara med. Min första bästis hette Emil. Sen Annie, sen Petra. Sen oh min själ lärde jag känna Señorita och hon blev mitt skyddsnät. Ett klart minne är att vi sitter på klätterställningen bakom skolgården, uppflugna på en trästock, och så får jag känna på hennes huvud med handflatan. Det är varmt och lent och sen sätter hon på sig kepsen igen. Det var en vit keps med lila skärm och mussepigg-tryck.

Ibland pratar jag mer med någon, ibland någon annan, men det är liksom för att livet är så. Olika samtalsämnen, olika stunder. Jag kunde få panik i Linköping när jag visste att jag inte bara kunde ringa upp vem jag ville och komma över. Då flydde jag till Stockholm med första bästa tåg. Nu är de flesta samlade i samma stad och det är ju en lyx om något att ha geografisk tillgång till sina vänner. Utan dem är jag ingenting.