måndag, november 15, 2010

Dag 2: den första kärleken

De hette allt möjligt som föräldrar döpte sina barn till på det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet. Emil och Kristoffer och Filip (Philip?). En tjej som hette Terese som jag blev så arg på en gång att jag slog henne med en plastback som det hade levererats bröd i till dagiset där vi gick. Kanske var jag arg för att jag kände fel känslor. Eller så var hon bara dum mot mig och jag mot henne. Hur som helst, min första kärlek hette och heter fortfarande O. Jag var kanske kär i en eller annan strulputte i femman, men jag ser det som något annat än kärlek. Med O var det en absolut förnimmelse av äkta kärlek, så som man inbillar sig den men vet att den givetvis inte kommer att bestå som. Vi är vänner nu och jag kan knappt begripa att det föll sig så, efter år av år av år av ångest. Det var ju inte bara mitt fel men oh, det var mycket som var mitt fel. De där åren var faktiskt en enda gröt av kletig, tjärsvart kris som inte bara hade med kärleken att göra. Och de första tre åren tillsammans var de bästa jag upplevt. Varje dag var fin. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna tänka på honom, på oss, igen utan att bara se snoret och sotet och svartsjukan och ja, ångesten. Som liksom blandades upp med lite av varje - ätstörningar, tvångstankar - och flöt ut som en djupsvart bläckplump i protokollet. Nu kan jag faktiskt minnas det fina och förundras över att vi är vänner. Det kanske låter pompöst, men att två människor kan överleva all den där litenheten utan att hata varandra till slut ger mig hopp. Han kommer alltid att utgöra en del av mitt fundament.

2 kommentarer:

Blogger Under Ytan sa...

Jag tycker om det du skriver.

11/16/2010 12:50 em  
Anonymous christina sa...

tack så mycket!

11/16/2010 3:02 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida