lördag, oktober 30, 2010

Hjärta livet

Om det var en sliten, trött, utsjasad kväll igår som resulterade i två slaskiga själar i varsin hög framför tvn kan jag berätta att jag haft en bättre dag idag. Jag får ofta en konstig känsla i kroppen, av missnöje, stress och separationsångest från livet. Igår var en sån dag. Jag vill att folk ska klappa mig på axeln och säga att jag är duktig men det händer så sällan i arbetssammanhang, inte alls lika ofta som jag behöver det. Vilket i sig säkert är ett gott tecken och för de allra flesta funkar alldeles ypperligt, men jag är prestationsknarkare och när jag jobbar hårt och länge utan att någon tycks uppmärksamma det blir jag verkligen nedstämd. Så ja, jag vill ha en klapp en kyss ett famntag, behöver bli bekräftad för jag kan inte bekräfta mig själv. Same old same old. Men idag, som bortblåst är missnöjet. Att vakna långsamt bredvid en man älskar, ha rufsigt hår och ligga och dra sig tills det finns frukost och nybryggt kaffe, att i klä på sig några av sina bästa kläder och i sakta mak strosa Södermalms gator upp och ner med den där älskade handen i sin, att hitta byxor som får de älskade benen att se ut som en dansares (och fötterna!) och bege sig hemåt för mellanmål och mer kaffe är liksom balsam för själen såklart. Och idag gjorde jag precis det och nu ska vi snart äta allt-i-ett-gryta på potatis, broccoli, citron, oliver, kyckling och timjan innan vi går till lördagsnöjet på Urvädersgränd och provar oss igenom systembolagets allra solkigaste sortiment av fulvin. En årligen återkommande tradition. Endast en av sorterna kommer i glasflaska. Som tur är står värdinnan för hela den skamliga shoppingrundan själv och vi andra småtroll kan bara dyka upp där med ett leende på läpparna och börja skåla. Livet, I love you trots allt.

4 kommentarer:

Blogger egoistiska egon sa...

Diskuterade det där igår, hur vi duktiga flickor ofta är bekräftelseknarkare men genom att man är så duuuuktig hela tiden får man inte bekräftelse eftersom det tas som självklart. Om jag gör något over the top får jag ingenting, det är förväntas av mig. Om manlig kollega anstränger sig lite extra får han bonus och beröm.

10/30/2010 6:15 em  
Anonymous Siska sa...

Så avis!

Du gör mig alldeles stockholmsnostalgisk. det du beskriver så fint är den enda anledningen till att jag skulle flytta hem till storstaden igen.

10/31/2010 12:44 fm  
Blogger kai sa...

Dags för den här.

10/31/2010 6:41 fm  
Blogger Christina sa...

egon, jag känner igen det där. skönt iaf att bli påmind om att andra är medvetna om problemet.

siska, haha, ja det är bra här. kom kom.

kai, <3

10/31/2010 9:42 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida