tisdag, november 16, 2010

Dag 3: mina föräldrar

Mina föräldrar födde mig en tidig vintermorgon 1981 och har sedan dess, mig veterligen, gillat mig. Jag har gillat dem, men kanske lite mindre i perioder. Tex tonårsperioder. Jag har även haft turen att få träffa alla mina mor- och farföräldrar och tycker mig kunna skönja drag hos mig själv som stammar från dem alla. Jag ser ut som min mamma och min mamma ser ut som min morfar gjorde. Han slutade äta en höst för några år sen och bestämde sig helt sonika för att ta döden i egna händer. Mycket typiskt min morfar, en riktig motvalls käring. Min mamma har som sagt klara drag av honom, liksom jag. Envisa som idioter när vi vill, disträa och aningen blassé när vi inte vill. Vi har dock riktat våra envisheter åt olika håll här i livet och på många andra sätt är jag och min mor stört olika.

Jag ärvde den logiska analysen av min far. Jag antar iofs att arvet är kulturellt och inte genetiskt, men dock. Han gav mig elektroniklådor och tågbanor och sitt gamla mekano och jag svalde allt med hull och hår. Vi for till tekniska museet och sen åt vi korv. Min pappa är en metodisk, lugn och perfektionistiskt lagd människa som på senare år, kanske med anledning av sina krisande döttrar, pratat mer om känslor än jag kunnat föreställa mig att han nånsin skulle. Min mamma har alltid haft mycket känslor, men jag har fått intrycket att hon aldrig riktigt diskuterat dem... på riktigt. Vi har ibland mycket svårt att förstå varandra.

Jag har alltid känt en stor trygghet i att ha föräldrar men jag har aldrig haft ett kompisförhållande med någon av dem och bara ett fåtal gånger har jag känt att den första jag vill ringa när något händer är mamma eller pappa. Med undantag för tentaresultat, som jag direktrapporterat till pappa. Jag har nog alltid tänkt att jag är som pappa, men egentligen är jag mer som min mamma, sammantaget. Det är skillnad på att göra och att vara, och i görandet är jag min far men i varat min mor.

Min mamma heter Pia och det gör jag också, Pia Christina. Hon brukade ha permanentat hår när vi var små och en gång när hon kom till dagis kände jag inte igen henne. Andra dagar när farmor var barnvakt satt vi på den vita träbänken vid fönstret i mitt och Millans rum och spanade efter Arlabussen som skulle ta mamma hela vägen hem. Hon jobbade på Arla då och farmor döpte om 17.10-bussen. Det var liksom spännande varje gång och sen lagade mamma färdigmat i ugnen till oss. Jag antar att det var före tidsåldern då allt skulle vara hemlagat och surdegsperfekt. Å andra sidan verkar min mamma alltid ha varit helt immun mot duktighetskomplexet, om det inte gällde hennes språktentor. Hon skolade om sig sen och blev språklärare, i tre- och ett halvt språk. Min kille brukar säga att det tar ungefär tre minuter innan hon på ett eller annat sätt har börjat prata om Goethe och tysk 1700-talslitteratur. Min pappa hummar lite och sippar på vinet. Sen går han upp i arkivet och katalogiserar om sin vinsamling i nån ny ordning och ser glad och nöjd ut när han är klar. Ordning och reda, hängslen och svångrem. Just det draget önskar jag att jag också hade ärvt.

2 kommentarer:

Blogger egoistiska egon sa...

Gud vad fint. På riktigt.

11/17/2010 9:40 em  
Blogger Christina sa...

tack! puss.

11/17/2010 10:00 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida