Minne

Det finns eventuellt ingenting jag avskyr så mycket som att fila fötterna. Det är en plåga. En ovärdighet. Jag avskyr emellertid även att ha vitfnasiga fotsulor så ibland måste jag helt enkelt krypa till korset. Det gjorde jag i eftermiddags. Nu har jag lena och fina julfötter, redo att glaceras och serveras med ett äpple i mun. Min morfar ville alltid ha grisatassar på julbordet. Jag är osäker på huruvida han någonsin åt av dem men de skulle vara där. Sen sjöng han sjömansvisor på utrikiska och skålade och drack. I'm a rambler I'm a scrambler I'm far away from home. Jag tror att han aldrig någonsin kom hem. Det verkade som om han egentligen var en man ämnad åt andra saker än hus, hem och trädgård. Än åt familj. Det vet jag nu inte säkert eftersom jag inte kände honom som ung men om man får dra sina slutsatser. Hustru! skrek han efter mormor.
De grälade jämt. Mormor och morfar. Inte ens deras egna barn kan förstå deras val att inte skilja sig. Hade det inte varit bättre än att varje dag varje timme varje andetag inte höra ihop. Jag kan förstås inte veta. Det finns en så fin bild på dem. De är gamla då och morfar fyllde 80. Vi står alla uppe i huset på berget medan morgonsolen lyser in genom de stora panoramafönstren och dränker tre generationer födelsedagsfirare och jubilaren kramar om sin fru, som just den dagen verkar vara nöjd över att vara fru Björkman och det finns faktiskt en kärlek mellan dem. Morfar har blomsterkrans i håret och just den bilden ska bli den bilden som framkallas, sätts i en ram och nu står på byrån i samma rum som vi skålade i som för att påminna oss: morfar was here. Nu är han död. Jag har väl skrivit om det förut. Jag har inte ens varit vid hans grav, för den är dold i en annans och jag är antagligen ett dåligt barnbarn. Men jag tänker på honom ibland och minns alla hans videoband och godispåsar och jag ringer hans fru. Hon som tycker att minus sjutton får alla gamla krigsskador att kännas igen och som en gång var världens tjusigaste kvinna, bortsett fötterna. Jag har ärvt mina fötter direkt efter henne. När jag filar dem brukar jag tänka på det. När jag blir gammal tänker jag, kommer mina fötter att bli precis som mormors. Än så länge gör det mig ingenting.