Mind tricks

Jag kommer på mig själv med att vilja ha tunna blåblommiga klänningar med markerad midja (what?) och till det grova kängor och knästrumpor. Min hjärna tror tydligen att jag går i sjuan igen, eller kanske fortfarande. Kanske har våren kommit trots allt.

Jag minns en fredag för femton år sen

Minns ni fredagarna som femtonåring? Lördagarna också. Det var kallt och isigt i luften, man hade vårjackan på för den var snyggast, man satt under bron (en promenadbro över Lövstavägen) och drack. Ibland var vi på strandpromenaden istället och ibland på Ön. Ön, det var en träddunge på Järvafältet det. Jag var ganska modest men ibland köpte jag också sprit. Hembränt. 10 kr decilitern. Vi blandade med viol- och piggelinessens i halvliters petflaskor. Ibland blev någon för full. Ja ganska ofta faktiskt, men sällan hände något farligt. Den som spydde blev omhändertagen av någon, företrädesvis en tjej, och den som ville hem fick sällskap. Vi åkte alltid hem tillsammans. Kanske hade inte alla det så bra som jag men det var faktiskt väldigt sällan man hörde om något hemskt som hänt på fyllan. Förutom att Pia dumpade Henke var på drama uppstod etc etc, men det var knappast något livshotande. Den största skräcken var polisen. Polisen eller någon nattvandrande förälder. Om min farsa får reda på det här är jag död alltså! minns jag som en vanlig fras. Det fanns absolut inget förtroende för vuxenvärlden när det gällde våra helgaktiviteter. Man smög, smusslade, smet iväg och höll sig gömd, inte bara för att vi drack alkohol utan för att de inte begrep någonting. När strålkastarljuset från en bil närmade sig kröp man längre in i skuggan under bron och skulle aldrig ha drömt om att be en vuxen om hjälp ens om man behövde. En gång blev en tjej i min parallellklass tagen av polisen. Det var så vi såg det. Tagen och hemkörd. Hon var berusad och dagen efter fick hon sitta i ett långt samtal med socialen. Nu har jag inte all bakgrundsfakta men som jag minns det var hon en helt vanlig och duktig skolelev som inte hade några särskilda svårigheter. Jag minns att hon berättade om det där samtalet med socialsekreteraren som något oerhört förnedrande, och pinsamt. Känslan var inte alls att bli lyssnad på och förstådd utan snarare att ha blivit utskälld. Att ha fått ett straff. De ville hitta en anledning till hennes drickande. Som om vi hade en speciell anledning? Alla drack. Det fanns absolut ingenting annat att göra. Det fanns ingen vettig ungdomsgård, ingen lokal att hålla till i och väldigt få föräldrar som tyckte om att ha tio finniga femtonåringar på besök i källaren. Dessutom drack alla vuxna. Vi visste det eftersom vi kunde göra hemliga besök i deras välfyllda barskåp och spä ut deras whisky med vatten. Vi ville göra vuxna saker och alkoholen fanns där, tillgänglig och samtidigt absolut förbjuden (för oss) men helt vardaglig (för de vuxna). Nu så här många år senare blir jag förbannad när jag tänker på hur vi välkomnades in i vuxenvärlden, nämligen genom ett jävla hycklande. Det var minsann inte föräldrarna, de som köpte ut, brände hemma och sket i var deras barn höll till om nätterna, som fick gå på samtal med socialen. Det var vi! Ja inte jag då eftersom jag var försiktig av mig. Man bedrev någon form av häxjakt på ungdomarna som bara försökte treva sig framåt i livet, istället för att tala med deras föräldrar om hur de kunde skapa en bra och trygg värld för sina barn att leva i. Istället för att känna att man kunde vända sig till sina eller någon annans föräldrar, eller vilken vuxen som helst för den delen, skapades vattentäta skott mellan deras vardag och vår. Alla former av kontakt med vuxenvärlden ledde till repressalier. Den enda gången man interagerade med dem var det just med Dem. Det var Vi mot Dem. Fy fan vad tragiskt det är egentligen. Att vara tonåring var ju förfärligt på tiotusen olika sätt men det hade kunnat bli så mycket bättre om det funnits någonstans att vända sig med sina funderingar. Någonstans där man inte behövde oroa sig för att mötas av ett i bästa fall oförstående och i värsta fall en utskällning.

Tala ur skägget

Ett återkommande irritationsmoment i mitt liv är [insert valfritt plingande presentationsljud]: folk som inte kan kommunicera. Denna mycket störiga oförmåga kommer i en oändlig mängd variationer och högst på listan över störighetsgrad kommer 1) folk som inte kan svara på mail och 2) folk som inte kan förmedla ens de mest basala önskemål. Till kategori 1) hör främst alla de som iggar tecknet "?" i slutet av meningar. Jag vägrar tro att de inte vet vad det betyder, vilket alltså utesluter okunskap och pekar på ignorans, vilken i sin tur är något jag finner i det närmaste outhärdligt. Själv brukar jag, som den übermensch jag är, rada upp frågor i prydliga punkter i mina mail. Det kan tex se ut så här:

* Om a) skall utföras krävs b) från min sida. Kan du tillhandahålla b)?
* När vill du senast ha a)?
* Om vi måste prioritera a) och c), i vilken ordning ska de utföras?

På detta får man allt som oftast ett svar i stil med:

Det är jätteviktigt att vi gör a)! Person X vet mer om det så prata med hen. Det är jätteviktigt att vi gör c)! Jag har redan gjort min del av c). Det är viktigt att göra allt som är viktigt.

Till kategori 2 räknar jag främst introverta indiepoppare med en "försiktig" personlighet. Det finns säkert en del kvinnor i den här gruppen men jag har mött fler män. Oförmögna att förmedla sina känslor och önskemål stryker de omkring och låter andra ta det känslomässiga ansvaret för sig själva. De är ganska söta och rara, vilket gör att de ständigt kommer undan. Naaw, titta vilken söt randig tröja han har. Klart jag ska hjälpa honom att komma på vad han vill. Jag kan på ett plan begripa hur de blev så här. Någonstans i deras barndom lurar en överbeskyddande morsa som helst fortfarande skulle tvätta deras kläder och en tystlåten farsa som aldrig försökt ha ett samtal med sina söner, men det är dags att växa upp nu hörrni. Jag har fått ta tag i mina tillkortakommanden. Jag var också en blyg viol som hellre än att tala följde andras viljor och därför aldrig fick som jag ville. Det är dags att ni börjar k o m m u n i c e r a med omvärlden. Det är framförallt dags att sluta förvänta sig att andra ska fixa biffen åt er. Hamnar jag bredvid en tystlåten obekväm shoegazer en gång till går jag därifrån och skiter högaktningsfullt i om han känner sig ensam.

Tillsammans

Om det kändes inuti? Ja då, som en stor varm ballong som sakta fyller ut varje del av kroppen med glädje. Det låter ju skitfånigt men det är den närmaste beskrivningen jag kommer på. Vi vigde oss alltså i lördags förmiddag under en liten borgerlig ceremoni med två vänner som vittnen och på kvällen var det stor fest. Allt blev verkligen himla fint. Vi pliktade med stopp i avloppet och en läckande tvättmaskin och fick strålande solsken i utbyte. Solsken genom hela systemet skulle man kunna säga. Alla vänner! Det är så man får dåndimpen av finhet. Min bror sa till mig efter middagen att det verkade som om vi hade så många fina vänner och så gav han mig en jättekram. Jag kunde bara hålla med. Alla M's bröder höll tal (en ansenlig skara män kan jag säga) och min klan till släkt och alla vänner, alla vänner, alla vänner. Mina föräldrar och M's pappa. De hade för övrigt skrivit ungefär samma tal, på tema sannolikhet. Sjukt roligt. Man tror helt enkelt inte att det kan finnas så mycket bra i världen. Vi sa ja till varandra på dagen och på kvällen kändes det som att vi fick äran att ingå äktenskap med alla de som vi vanligtvis hänger med, i barer, vid middagsbord, i spåret och på jobbet. Som att vi alla lite lovade varandra att vi älskar, både varandra och oss själva, och att vi ska försöka ta hand om varandra så länge vi bara orkar och förmår. Sen strök vi ett o i honeymoon och firade smekmåndag krälande på alla fyra under badkaret med ett rensband och en hink. Det är så här äktenskapet är, sa M. Man löser problem tillsammans. Ja sa jag, det är så här det är. Och nu kan vi duscha igen.

I morgon

Det här med världens bästa dag i hela livet någonsin för evigt. Jag vill mest att det ska få kännas över huvud taget. Jag vill att det ska kännas stort inåt och att jag ska bry mig mindre om allt som kommer att hända runt omkring. Jag vill vara lite mindre fåfäng, lite mer lugn. Det är iofs något jag önskar mig för det mesta. Jag hoppas verkligen att morgondagen framför allt blir något som händer inombords. Det kanske är att förvänta sig för mycket. Det vore fint om det var sol också. Nu ska jag komma ihåg att dra ut sladden till strykjärnet.

När hjärtat slår del II

Jag vill ju inte vara sämre än Verklighetens smolk (som jag glömde länka igår) så här kommer del två i miniserien om min egen högst personliga erfarenhet av träning: tävlingsmomentet.

Jag är kluven till att tävla. Med tävla menar jag inte bara att kuta mot andra människor i organiserade lopp utan att börja mäta. Det är lätt att glädjen i att springa sig stark i spåret byts ut mot prestationsångest och hets. För några år sen sprang jag lite tävlingar i olika motionsklasser. Det gick förvånansvärt bra och jag är som byggd för den här sporten, vilket gav mig blodad tand. Mer mer mer. Jag tänkte hela tiden att jag tävlade mot mig själv men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag aldrig någonsin tävlat mot mig själv. Aldrig så länge jag levt. Jag är av uppfattningen att detta ständiga påstådda mätande mot sig själv är en ursäkt som används för att det är mindre läskigt att i så fall förlora. Utan en betraktare finns ingen domare. Som Karin Johannisson skriver i det senaste numret av Bang har kvinnan integrerat denna utifrånkommande blick med sin egen självsyn och börjat betrakta sig själv så som omvärlden, dvs den manliga omvärlden, betraktar henne. Jag vet inte hur det är för er men det stämmer så in i bomben för mig. Jag vill vinna, vara vacker, vara bäst för min egen skull eftersom det är vad ni vill av mig och jag inte kan stå ut med känslan av att inte få ert godkännande. För min egen skull måste jag pleasa er, eftersom det blir så jobbigt för mig annars. På så sätt tog jag tävlingsmomentet till mig och började springa på tid.

Mätningen, av tid, distans, i förlängningen kalorier, duktighet, innebar en långsamt påsmygande känsla av värdelöshet. Det finns ju alltid någon som är bättre. Mina gamla hjärnspöken om att inte duga gjorde sig hörda och istället för att komma in och vara nöjd efter en solig runda på Djurgården kunde jag komma in och vara sur över tiden. Tävling är en mental rörelse. Man kan inte ägna sig åt tävling om man är nöjd. Missnöjdhet är ett problem jag tampas med. Liksom många andra aktiviteter jag ägnat mig åt som mynnat ut i någon form av prestationshets riskerade också löpningen att hamna där. Och jag fick ont i knät. Jag fick verkligen en kick av att springa de där loppen men de lämnade mig också med en känsla av last inför framtiden. Nästa gång måste jag slå den här eller den här tiden och det kommer att kräva arbete. Ständig rörelse. Ingen avstanning, avslappning, styrkeuppladdning.

Samtidigt har tävlingsmomentet gett mig väldigt mycket. Inte enbart mätningen när jag springer utan mätningen av allt, att våga göra den. I min ständiga ångest för att inte vara bäst har jag ofta tenderat att ge upp för att slippa förlora. Inte bara i sport utan överallt. Tennisen, pianot, matematiken, fysiken, sömnaden, skriveriet. Det är, som bekant, sjukt läskigt att satsa. Att plötsligt bara ta tjuren vid hornen och börja mäta sig mot andra utan att kokettera med att det bara är ens eget resultat som spelar roll och blablabla gjorde mig verkligen ännu starkare. Att våga satsa och förlora och, som det visade sig, ge sig själv möjligheten att vinna. Att våga bli sur! Jag hade aldrig vågat visa min besvikelse förut. Nu för tiden är jag stolt över min ilska, att jag vågar ha och visa den. Min sambo har lärt mig en sak främst och det är att våga satsa så in i helvete och att våga hantera de känslor det ger. Aldrig förut har jag vågat detta.

Så det finns en kluvenhet inför tävlingen. Min personlighet dras till den men det är också den som kan få mig att gå under. Jag springer inte med varken klocka eller pulsmätare nu, men jag försöker putta ut mig själv och vara nöjd. Bara inte så nöjd att jag slutar.

Delade meningar

Vi bränner festmusik. Man ger och man tar, sådana är reglerna. Jag tycker dock fan att jag ger mer och M tar. Måste vi verkligen ha en Dylan till? säger han. Okej ta bort den då. Jag är så himla medgörlig. Den här ska vi ha! säger han. Stina Nordenstam måste få vara med. Jag tycker hon är lite väl blå men jaha, okej, ta den. Och ja, klart vi kan spela femton låtar med Big Boi och Gang Starr på fezten, sure. Jag är helt otroligt lätt att ha att göra med (*flickvänsmaterial*). Mä! säger han, du kan inte mena att vi ska spela fler sura gubbar? Beatles, jag har ingen relation till dem fortsätter han. Jag ba nej nej, då tar vi nåt annat. Sen kommer det, smällen. Det här ska vi ha! Han spelar Dinosaur Jr. Jag får springa in på badet och attackkräkas. Denna sorgliga jävla ursäkt till band kommer inte att spelas om det så blir det sista jag (inte gör). Nu är det hätsk stämning här hemma. Vad som helst men inte detta.

När hjärtat slår

Jag har precis kommit in från en löptur runt Karlbergskanalen, grått och slaskigt och isigt och bara så djävulskt skönt. Verklighetens smolk har precis skrivit en miniserie i två delar om varför man kan hata och älska sport och nu ska jag berätta varför jag älskar att löpträna. Ett ord: power. Jag älskar att känna att benen bara går och går och att jag skulle kunna orka hur länge till som helst. Jag älskar att springa om killar i tights och vätskebälte och den senaste mössan från Löplappet och bara vara lite snabbare just där och då. Det ger mig en oerhörd känsla av frihet, styrka och makt. Jag använder min kropp till något den är skapt för, något som ger mig fart, som tar mig framåt, som kan transportera mig hela vägen hem från jobbet, tom när jag jobbade i Kista. Jag kan springa och springa och springa och det kan ingen ta ifrån mig för jag gör det med det som bara är mitt, som inte behöver specialanpassas och ha särskilda omständigheter, inga elektroniska hjälpmedel och ingen annans godkännande. Det ger mig samma psykiska tillfredsställelse som att lösa en uppgift i fältteori med minutiös precision. När man gör något helt för egen maskin, det är då världen är som klarast.

För mig är löpträningen en del av den feministiska kampen. Styrkan jag får av att känna att benen bär mig hjälper mig att ta plats och göra mig hörd och stå upp för mig själv även i andra situationer. Jag kan lita på min kropp. Om någon skulle hota mig kan jag springa därifrån, jag kan använda mina knytnävar och jag vet att jag har en kropp som gör mig stabil. Den sviker inte och jag ska inte svika den. Den här relativt nya känslan gjorde tex så att jag och en kompis för några veckor sen erbjöd oss att putta ut en fastkörd bil ur en snödriva. Vi var ute och fingick på lunchen och det kändes helt självklart att hjälpa snubben. Han såg tveksam ut först men vi fick ut honom. Ett ord: power.

Jag har haft tur som fått min kropp, som är frisk och lång, rak och vacker. Så här kan jag bara känna när jag använder kroppen. Jag har sett exakt likadan ut sen jag återhämtade mig från mina ätstörningar, vägt lika mycket och haft samma mått. Ändå tillåts jag bara glömma min kropp när jag använt den. Att inte vara medveten, inbillar jag mig, är det tillstånd killar befinner sig i. Att inte liksom ständigt känna efter kring midjan. Sen jag började springa sträckor på flera mil har en sorts självtillit infunnit sig. Jag pratade med en gammal kollega om detta som berättade om sin andra förlossning, som hon tvingades genomföra i hallen. Sen den dagen sa hon, vet hon vad hon klarar. Jag tror inte att en löprunda är att jämföra med det men känslan, känslan det ger. Känslan av att lita på sig själv. När jag nu lärt mig göra det i alla fall ibland, inser jag hur mycket energi och kraft man måste lägga på att verka säker, om man inte är det. Att slippa låtsas vara någon man inte är, det är power.

Light painting WiFi

Immaterials: Light painting WiFi from Timo on Vimeo.

<3 tech

SL:s trygghetsspärrar och en blålila överarm

Det råder som bekant någon sorts allmän trygghetsnarkomani i Europa, som vi antagligen direktimporterad från den store jätten i väst aka The Land of The Free. Detta med friheten over there är någon slags väl planterad schimär som inom mig snarare skapar en känsla av total otrygghet (inför statsmakten!) än den får mig att i lugn och ro vandra genom Central Park om kvällen. Gå inte på gräset! Det är enligt lag förbjudet att gå på gräset! Saker som också är förbjudet enligt lag är tex att inte erbjuda en skröplig pensionär sin sittplats i tunnelbanan. Detta står på skyltar i tunnelbanevagnarna. "It's not only courteous, it's the LAW". Apropå lokaltrafik förresten så försöker även SL roffa åt sig begreppet trygghet och göra det till sitt, på ett alldeles speciellt absurt sätt. Alla stationer i Stockholms tunnelbanennät har tex ett eget trygghetsråd. Om den person som är ansvarig för just ens egen station kan man läsa i väntan. Nu har SL också börjat mura in nedgångarna till tunnelbanan med höga glasdörrar, eller sk trygghetsspärrar. Vad som är tryggt med dem berättar SL inte. Kanske håller de tryggt utanför personer utan sån där tofsmössa i silverräv som bobbar upp och ner på varenda skalle i stan. Fast nej. De är ju trygghetsspärrar för SL själva. Det ska fanimig inte gå att planka och ordnüng muss sein när man rör sig mellan perrong och gatuplan. En i taget, sakta och fint, inget utrymme för känslor. Jag blev förresten klämd i en sk trygghetsspärr en gång. Det var på Skanstull och min överarm var blålila en vecka efteråt. Glasdörrarna fick helt enkelt för sig att slå igen innan jag hade kommit ut genom dem (och då hade jag ändå snällt betalat för mig på vägen in). Samma vinter som detta hände hade min mamma halkat på några isiga löv och brutit handleden på flera ställen. Hon gick omkring med en Hoffmanställning inborrad i armen i ett par veckor och hade den där spärren slagit igen på henne hade hon avlidit av smärta. Jag mailade SL och var arg. Jag frågade varför spärrarna måste slå igen med sådan kraft. Om det nu är plankning man vill föhindra räcker det ju om de inte går att bända upp. De behöver ju inte slå igen som chopchopgallret i Prince of Persia (minns ni? sen låg han där, prinsen, och förblödde under gallret). Jag fick aldrig nåt svar på det där mailet. Kanske tyckte det att jag var en otrevlig typ som inte hade vett att uppskatta att de håller tunnelbanan ren från politiska aktivister och annat löst folk. Det känns tryggt, verkligen.

Kvotering är alltid logiskt

Varför alla argument om kvinnors sk naturliga underrepresentation inom makten är undermåliga:

Folk tror att män och kvinnor är olika eller lika på lite olika sätt. Denna tro kan grunda sig på lite olika argument och jag tänkte lista dem här nedan, samt förklara varför inget av dem logiskt sett kan förklara eller ursäkta kvinnors underrepresentation på maktpositioner i samhället. Med makt menar jag i styrelser, inom politiska organ, på chefspositioner inom vård, skola, omsorg osv. Med lika/olika menar jag utslaget över en befolkning och inte på individnivå.

1) De som tror att män och kvinnor är olika från födseln, dvs att något i våra hjärnor skiljer sig åt.

Till den här kategorin hör tex Annica Dahlström, som påstår en massa saker om varför testosterongrad orsakar könsskillnader i hjärnor. Jag har god insyn i hur man bedriver statistisk och analys av statistiskt material och tycker att hon har tomtar på loftet, men det i sig skulle inte diskuteras här. Istället kan vi låtsas att hon har rätt i att det finns en fysisk skillnad i våra skallar. Alldeles oavsett vad dessa skillnader skulle utgöras av och leda till förstår jag inte hur detta inte också logiskt borde leda till att kvotering inte bara vore bra utan nödvändigt. Om vi faktiskt har olika hjärnor tycker jag att det är jävligt fail att vi inte har en 50/50-representation inom makten, när vi har en befolkning som består av ca 50/50. Till de som höjer sina röster för att även etniska minoriteter/homosexuella/whatnot* även borde kvoteras in har jag två saker att säga: I) de ingår i grupperna män/kvinnor/transpersoner och II) om man kan påvisa skillnader mellan tex kvinnors och samers hjärnor bör vi kvotera in även samer. Ett hett tips är dock att man slutade med rasforsning för ca 100 år sen. Tydligen inte med könsrasforskning.

2) De som tror att vi är lika när vi föds men blir olika under uppväxt pga mijöfaktorer.

Den här kategorin tillhör jag själv. Genom att studera mina kvinnliga och manliga kompisar har jag kommit fram till att det har bildats könsspecifika skillnader i iaf min relativt stora bekantskapskrets. I och med detta applicerar jag argumentet från ovanstående kategori och säger att jag vill att vi ska ha en rättvis representation av kön i maktens korridorer. Om vuxna människor har fått olika hjärnor är det absurt att inte ta hänsyn till att vårt samhälle består av olika slags människor, män och kvinnor. Detta betyder inte att jag vill att vi ska kvotera i evighet, men jag ser det som ett steg på vägen mot en samhällsstruktur där kvotering inte behövs och där kön inte behöver spela roll.

3) De som tror att vi är lika, punkt.

Om vi är lika finns det ingen anledning till att maktfördelningen ser ut som den gör idag, dvs till mäns favör. Att det saknas kvinnor i toppen tyder då alltså på att någon form av manlig kvotering görs. Botet på detta heter kvotering, till 50/50 män/kvinnor.

Jahapp, det var det hele. Trevlig kväll.

Josef Jannesson eller vad han nu heter

Såg gårdagens Svt debatt, blev så klart trött. Janne Josefsson är en jävla tomte men det visste jag redan. Den eviga skuldbeläggningen av unga kvinnor fortsätter. Vi är själva skyldiga till våra ätstörningar, framför allt Kissie. Jag ska inte ens behöva poängtera att jag tycker att hon verkar leva ett osunt liv men vad fan har det med resten av oss att göra, mer än att även hennes livsstil är ett symptom på något? Vi kan ju kalla det samhället, eller gubbväldet, som vore en bättre lämpad benämning. Liksom JA, Kissie skriver en fett osympatisk blogg och verkar fett osmutt men precis som extremt många andra är hon bara en liten del av det som utgör det sjuka i vår tid. Hon är mer symptom än orsak. Man skulle ju kunna argumentera för att jag, som bär smink och tänker på vad jag äter, också bidrar till att upprätthålla en syn på kvinnan som gör henne förtryckt. Och ja, till viss del är det så. Men vem orkar själv stå emot det yttre tryck som fanns här redan innan vi föddes och som görs och görs om hela tiden, varje sekund? Kan någon klandra frånvaron av adekvat psykvård, eller modevärldens gubbstyre som i allra högsta grad bidrar till den här så kallade dåliga kvinnliga kroppsförebilden? Kan någon klandra kapitalismen, som tvingar oss att konsumera varandras kroppar varje gång vi går genom det offentliga rummet? Ingenstans blir man lämnad ifred. Överallt ska man köpa något, överallt smyckas det ut med ett naket bröst eller en slätrakad torso. Varje dag uppmanas vi att skapa vår egen lycka, att bygga vårt eget personliga varumärke (gärna med utseendet som hjälp) och bedöms utifrån vår förmåga att inte vara samhällets losers. Jag är hellre frisk och rik än sjuk och fattig har blivit någon form av mantra som förväntas uppfyllas helt av sig själv, bara man lägger manken till. Att lägga manken till är väl dessutom precis det Kissie gör, och får gehör för. Må vara att det blir fel ibland men på det stora hela har hon fattat grejen. Syns man så finns man och det spelar ingen roll att det är osympatiskt och krasst. Så funkar ju redan kapitalismen i övrigt. Det är att skapa frihet åt sig själv på bekostnad av andras men det är precis så vi lär oss att leva varje dag. Whatever floats your boat.