0.2 x 150000 = 30000

Förstår inte detta:

Centern föreslår en sänkning av löner för lågutbildade och andra (tex ungdomar) som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Anledningen måste, om partiet är uppriktiga i sin sagda vilja att skapa fler jobb, vara att en sänkt lön spås leda till att företag ska ha råd att anställa fler till en mindre summa än i dag. Man föreslår en sänkning på 20%. Jag antar att företag som inte upplever någon personalbrist inte kommer att anställa fler oavsett hur låg ingångslönen är. Förslaget är alltså menat att påverka företag som upplever att de har för få anställda för att utföra företagets uppgifter. Företag som alltså har anställda som arbetar mer än de egentligen borde, eftersom det finns en kritisk massa uppgifter som bara måste utföras. Samma företag har av någon anledning ansett att de inte har råd att anställa ytterligare en person till 100% av den normala ingångslönen. Den enda anledning jag kan komma på är att vinsten då blir för liten (finns andra anledningar?). Företaget har prioriterat vinst framför sina redan anställdas välbefinnande. Skulle dessa företag då alltså, till en lön som motsvarar 80% av den normala ingångslönen, börja prioritera arbetsbördan för sina anställda? Fungerar verkligen kapitalistiska bolag med lätt utbytbar arbetskraft så? De förlorar ju fortfarande på att anställa, räknat i ren vinst. Is it me, eller känns detta ganska orimligt? Det kanske ger en eller annan anställning, men fungerar det i det stora hela? Vill uppriktigt förstå exakt var Centern har tänkt sig att de nya anställningarna ska skapas, i vilka situationer och för vilka personer. Det verkar finnas obefintligt stöd i forskningen som tyder på att sänkta löner är rätt väg att gå för att komma åt arbetslöshetssiffror. Denna anledning givetvis vid sidan av att det är jävligt risigt att vilja sänka lönen för de redan sämst betalda, för de som redan måste slåss för att få justa villkor på arbetsmarknaden pga av ålder eller ursprung. 20% av Annie Lööfs lön motsvarar 30 000 kr. Det är en ren fantasisumma för de flesta unga. Jag tycker att hon kan börja med att ta de pengarna och låta dem gå till en vettig anställning i stället. Det finns säkert något som behöver göras i näringslivsministerns korridorer.

Söndag

En gång var den här bloggen anonym och jag kunde ösa hjärtat ur mig bäst jag ville. Ibland önskar jag att det fortfarande var så.

Dagens moralkaka

Jag tycker att vi ska tala om den här egenkärleken vi förväntas hysa för oss själva, bara så där. Det är tydligen ens förbannade plikt att älska sig själv, annars får man istället skylla sig själv. Om du inte älskar dig själv kan du inte räkna med att bli lycklig. Du kan glömma jobb, partner, ett eget hem, självförverkligande. Du kan glömma det mesta och det är faktiskt bara ditt eget fel. All den här kärleken som vi hux flux ska känna för våra egna väsen, som ska komma inifrån, för att det är vår plikt i egoboostarbetslinjens lyckohetssamhälle. Eller förlåt, lyckadhets. Som om kärlek kunde skapas av sig själv, uppstå ur intet, frammanas och kokas i våra egna små magar allt efter behov. Det vore onekligen praktiskt men kom igen. Kom igen. Vi lär oss kärlek för att någon älskar oss. För att någon är snäll, rättvis, sätter gränser, gör kompromisser och är generös, är galen i oss, offrar sig och blir uppoffrad för. För att vi har ett socialt skyddsnät, en vettig kollektivtrafik som kan ta oss till andra människor vi älskar, som kan täcka upp för oss när vi inte orkar orkar orkar älska oss själva hela tiden. Ibland gör man helt enkelt inte det. Ibland kommer livet emellan och någon (som inte älskar oss!) kanske säger upp oss. Eller gör slut. Det vi behöver är inte mer egoistisk kärlek till oss sjäva utan mer, och uppriktig, kärlek till våra nästa. Kärlek kommer utifrån, sipprar in långsamt och gror inuti oss. Vi behöver någon som lär oss hur man gör. Hur ska vi kunna lära oss att älska oss själva i en värld där vi alltid ska sätta individen först och gå över alla andras lik på vägen? När lycka betyder pengar och inte något annat. Och om du påstår att du faktiskt, trots allt, älskar dig själv, vad händer då? Då blir du sannolikt, om du inte äger en villa på Djursholm och har lagom svintråkiga gråa kappor och knälånga kjolar, ändå nermejad och förgjord av kanal 5 som karikerar dig, slår stenhårt neråt och tapetserar den nu mer mycket kostsamma och av reklam förpestade kollektivtrafiken med rader efer rader av nidbilder på dig. Bara så du vet.

Mer självförtroende åt alla

För vem finns tekniken? Jag tänker mig en framtid där svaret på den frågan är alla. Teknik är en stor del av vår vardag och den som behärskar den har också makt att påverka den. Den som förstår inte bara hur teknik används utan också hur den skapas kan lättare ställa krav på tekniken runt omkring oss.

Jag tänker mig en framtid där synen på teknik har förändrats från något svårt och mystiskt till något allmängiltigt och samhällsutvecklande. Teknik ska inte gåtfullt skapas i hemliga rum, av glasögonbeklädda nördar utan social kompetens, isolerade från världen. Det är varken en sann eller teknikfrämjande bild. Jag tänker mig en framtid där vi stuckit hål på den där bubblan och en gång för alla avlivat myten om teknik som manligt kodad. Jag vill ha en framtid där alla, oavsett kön och social bakgrund, har samma möjlighet att upptäcka teknikens beståndsdelar, lära sig hur de fungerar och använda sin kunskap till att skapa något nytt och ännu bättre. En framtid där ingen hindras från att ta del av den kunskapen på grund av förtryckande strukturer.

För att lyckas med det måste vi ändra både synen på vad som är teknik, och synen på vem som har rätten till den. Vi måste till exempel skapa en arbetsmarknad som inte är uppdelad i tydliga mans- och kvinnoyrken. Om vi menar allvar med jämställdheten kan vi inte fortsätta att ha ett samhälle i samhället där män skapar teknik och kvinnor på sin höjd använder den. Jag tror att en av våra största utmaningar är att lyckas skapa och förmedla tekniskt självförtroende. Att kunna tro på sig själv är en ovärdelig kunskap. Självförtroende är över lag en bristvara som resulterar i självrensande processer. Det man tycker att man är dålig på väljer man bort. Den som aldrig fått montera isär, undersöka och vara nyfiken, lärt sig att tro på sin egen förmåga att förstå hur tekniken fungerar bakom spakarna och rattarna kommer sannolikt att välja ett annat yrke. Vi behöver fördela hackermentaliteten till många fler. Det är först när man tillåts rota runt, gräva djupare och verkligen undersöka tekniken som nya fantastiska lösningar kan uppstå. Det handlar om tillgång, i såväl praktisk som psykologisk mening. Tillgång till faktiskt, fysisk, teknik, men också tillgång till kunskap om hur man använder den. För den utan mentor riskerar tekniken att förbli ett mysterium. Det gäller helt enkelt att förse varenda unge med ett grundläggande självförtroende och de nycklar som behövs för att förstå teknik, och viljan att dekonstruera den. Dels hur den fungerar i sig och dels vad den betyder i vårt samhälle, vad vi vill ha den till och hur den påverkar oss som individer.

Jag är övertygad om att vägen till den framtiden stavas pedagogik. Genuspedagogik. Att genom att motverka stereotypa idéer om vem som får göra vad med teknik öppna upp för jämställdhet redan från början. Genuspedadogik är förresten ingenting som bara måste höra förskolan till. Inför det på alla skolstadier, ja för alla stadier i samhället. Skolan borde till exempel i sann jämlik och demokratisk anda sträva efter att använda öppen teknik. Istället för att betala licensavgifter till storföretag kan man använda tekniska lösningar baserade på öppen programvara, fri tillgång till källkod och gratis support. Fritt för alla att gräva sig in i.

Jag tänker mig en framtid där de som har makt att förändra tar sitt ansvar och ger alla samma tillgång till teknisk kunskap. Den som får kunskap får makt, och makten tillhör oss alla.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på framtidskommissionen.se/framtidsstafetten.

Farmor morfar mormor farfar

Hamburgsund, 1976. På verandan hos mormor och morfar. I bakgrunden Hamburgö kyrka.