Våga stigmatisera en man

Jag fick en uppmaning. En manlig vän med en kvinnlig bekant kontaktade bland annat mig för att uppmana till att starta ett kvinnligt nätverk för programmerare av ickewebb-typ. Den unga tjejen behövde förebilder, stöd. Jag sa bestämt nej. Nej jag vill inte starta några separatistiska nätverk, men jag har ett motförslag. Det sa jag inte, men jag önskar att jag hade gjort det. Jag önskar att jag hade sagt så här:

Kan inte du, som är man och har fått en massa gratis här i livet, istället för att lägga ännu mer på mig som kvinna, starta ett eget nätverk? Ett separatistiskt mansnätverk som träffas och samtalar om hur ni ska kunna göra den här världen lite mer jämställd genom att inse och agera på er priviligerade ställning i den. Det räcker nämligen inte att kvinnor kämpar ensamma. Det räcker inte att vi sluter oss i små peppenklaver där vi stöttar och delar erfarenheter med varandra. Det räcker inte med en jämställdhetskamp som är vitt skild från de män som utgör problemet. De män som sitter på makten och till syvende och sist är de som ska anställa oss, sätta våra löner och värdera vårt arbete. Jag kan förvisso se vikten av kvinnogemenskaper, men jag har inget behov av att ytterligare mejsla ut min roll i teknikvärlden som kvinnlig. Det får vara nog med det. Så kan inte du, som är man och vill väl och är solidarisk och tänker efter, starta ett eget nätverk för sådana som du och sen sätta lite press på era manliga chefer så att de skärper upp sig? Just nu känner jag mig nämligen ganska ensam och uppgiven, och det jag behöver är inte månatliga möten med hackertjejer utan män som liksom jag höjer rösten på arbetsplatsen och käftar emot. Som vågar göra sig obekväma, påtala ojämlikhet och opponera sig när lönekartläggningen visar att kvinnor tjänar 93% av sin förväntade lön medan män tjänar 106% av sin. Okej? I förlängningen är det även det enda som kan hjälpa din unga kvinnliga bekant.

Men jag sa inget. Sa bara att han gärna fick lämna min mailadress till tjejen om hon ville ta en kopp kaffe och snacka. Jag ångrar mig nu. Jag har tänkt mycket på män på sistone. På att jag är trött på deras pladder, deras oförmågor, deras ständiga axelryckningar och brist på engagemang. Deras väna stryka-världen-medhårshållning. En mycket klok kvinna, som råkar heta Kristina, utbrast detta i ett forum nära mig: "Våga stigmatisera en man." Jag börjar faktiskt tro att det är den enda vägen framåt.

Tankar från gymmet

Så, för att mota ond rygg i grind och även ta hand om ett knä som börjat spöka och riskerar sabba den enda träningsform som jag på riktigt njuter av (löpning) har jag börjat träna med en PT. En personlig tränare. Så värst personligt är det inte, men det får mig i alla fall iväg till gymmet. Jag som fnyst åt PT-trenden och medelklassens egofixering vid sina egna kroppar som projekt som får rättfärdiga allt från ohemula omkostnader för specialutrustning till enorm tidsåtgång för framför allt familjemän med fyrtioårskris har alltså hakat på själv.

Än så länge har jag blandade känslor inför gymtimmarna. Det känns bättre i ryggen efter redan tre tillfällen. Knät har hållit sig lugnt och det är tacksamt att ha någon som står bredvid och får en att göra de fem extra lyften som jag på egen hand aldrig i livet hade gjort. Men sen är det just det. Aldrig i livet hade gjort. Jag hade aldrig pushat mig själv förbi mjölksyragränser och lite till på egen hand. Inte bara för att det är väldigt smärtsamt utan också för detta: behövs det?

Det finns ungefär lika många råd om träning och hälsa som det finns tränare. Alla har sin egen teori om hur mycket proteiner man ska äta och när, vad som ger bästa resultat och varför. Av faktiskt forskning verkar emellertid den mesta vara inriktad på elitidrott och topprestationer i mycket större utsträckning än allmänt välmående. Min kille var tex med i en GIH-studie på elitcyklister, där man plockade muskelbiopsier från deras lår efter att de dels tränat på vanlig kost, dels på kost helt utan kolhydrater. Alltså helt. De fick endast äta ägg, smör och bacon 24 timmar innan arbetsprovet (och eftersom M inte äter kött, bara smör och ägg). Sen mätte man svarstider från mitokondrier i en komparativ studie (muskelglykogenets betydelse för adaption till uthållighetsträning). Jag vet inte vilka svarstider som var kortast (bäst) men oavsett ifrågasätter jag relevansen i att applicera ett sådant forskningsresultat på någon som, liksom jag, har en mellanviktig 31-årig kropp och inte siktar på några som helst toppresultat utan bara på att slippa ledbesvär.

Det är hela begreppet "vältränad" som skaver. Vad vi lägger i det och hur i alla fall jag tolkar träningsvärldens syn på en vältränad kropp som väldigt snäv. Den ska vara en stenhård, muskulös maskin som kan lyfta hundra kilo, springa marathons eller delta i triathlons, och som dessutom måste se ut på ett visst sätt för att passera nålsögat. Det finns en gränslöshet i träningsnormen som skvallrar om något slags missbruk. Det är just kroppen som projekt, som projektionsyta, som får ta plats, istället för fokus på välmående och grundkondition. Det ska göra ont att träna, vi ska vilja få kicken av att ha tagit ut oss fullständigt, att ha genomlidigt smärta och där igenom ha vuxit som människor (det sista en tanke som för mig känns både barnslig, farlig och romantiserande). Det räknas inte som träning om vi inte pressat oss över gränsen. Det är inte häftigt att ta en långpromenad, det är häftigt att göra en iron man.

Så här: jag ifrågasätter inte att det kan vara kul att göra en iron man, men jag undrar på vilket sätt det är bättre för hälsan än att helt enkelt hålla igång i vardagen. Att tex promenera fram och tillbaks till jobbet, åka och simma ibland, springa en tur, spela fotboll med korplaget. Det är klart att jag måste vara rejält tränad för att springa 4.2 mil, men om jag inte ska göra det? Varför är det bättre för min allmänna hälsa om jag ändå inte ska elitidrotta? (Nu bortser jag dessutom helt från alla typer av skador folk får som tränar inför extrema ansträngningar.) Skulle det verkligen ur ett bredare perspektiv vara hälsosammare att bara äta ägg, smör och bacon för att eventuellt aningen bättre bygga muskeltrådar, än att äta god och allsidig kost som jag psykologiskt blir glad av? (Såklart inte, man skulle få skörbjugg.) Jag antar att det kokar ner till detta: höjer jag min sannolikhet för ett långt friskt liv om jag pressar mig bortom mjölksyragränsen, eller höjer jag bara min sannolikhet för att orka springa ett marathon?

Jag misstänker att inriktningen på direkt mätbara studier beror på att de är mycket enklare att ta fasta på än större studier om folkhälsa. Ingen träningstidning kan sälja in sig genom att presentera undersökningar om hur tex näringsinnehåll i skolmaten påverkar hälsonivån i en befolkningsgrupp, eller hur antimobbingkampanjer kan göra så att ungar vågar delta i skolgymnastiken. Det är osexigt, tråkigt och genererar inga bilder på slanka, halvnakna (kvinno)kroppar i avslöjande yogapositioner. Det tar fokus från individen (säljbar konsument) till gruppen (där någon annan, eller iaf fler än du själv, har ansvar). Jag gillar PT-timmarna, på det stora hela. Det gör som sagt att jag kommer iväg och tränar. Men jag gillar inte smärtan och jag vill inte göra det heller. Det känns inte bra. Jag tror inte att den är farlig alls, men jag tror inte heller att den är nödvändig för att min rygg ska hålla sig frisk och jag ska kunna springa med mitt högerknä. Om man får en kick av den, fine, men det går att ha en annan syn på hälsa och träning än det eviga strävandet efter att bli bättre, smalare, starkare, uthålligare utan egentligen anledning. Jag vill underhålla, that's it. Den extra energi jag satsar på att bli bättre på något kommer jag lägga på skallen, i fortsättningen också.