Röra sig framåt eller gå runt i en cirkel

Okej, jag tror att vi måste slakta en myt, nämligen den om att “all diskussion leder framåt” och att diskussionen måste föras av alla, alltid och oavsett. Det är en bedräglig myt. Det verkar fint och bra att prata om det, och tron att diskussion i sig ska leda till bildning och förståelse är stark. I skolan fick jag tex lära mig att utantillkunskap var fult och omodernt medan riktig djupkunskap kan uppnås genom åsiktsutbyte och debatt. Jag håller på många sätt med men för att en diskussion ska vara givande kräver den också en del av sina deltagare. Det finns en god poäng med att traggla algebra och lära sig vissa knep utantill innan man går in på fourieranalysen.

Så här: tänk att du sitter på ett intressant seminarium om kvantfysik. Ni ska diskutera higgsbosonen. De som pratar är initierade och utbildade fysiker. Plötsligt räcker en snorig uppenbarelse längst bak i klassrummet upp handen, får ordet och inleder på följande sätt ”Ja detta är egentligen ingen fråga, men om vi utgår ifrån att atomen är universums minsta beståndsdel och att den är oklyvbar och blablabla....”. 1) En förutsättning för att ni öht befinner er i det där klassrummet och diskuterar är att alla delar en uppdaterad förförståelse om att mindre element än atomen finns då det faktiskt har bevisats. 2) Också de gamla grekerna spekulerade i atomens odelbarhet och det var fel redan då. Sedan dess har man gått vidare. Men. Eftersom fysiker blir illa till mods när någon vill sätta rumtiden ur spel uppstår givetvis diskussion om materiens väsen och resten av dagens semarium går åt till att fastslå att det nog kanske eventuellt faktiskt trots allt finns både elektroner, fotoner och bosoner ändå, men själva higgspartikeln hinns tyvärr inte med innan alla måste gå och hem och laga middag. Vid dagens slut kan alltså ingen mer om det som semiariet skulle ha handlat om.

Ok, moving on. Tänk nu att klassrummet är samhället, och att samtalet är allt; tv, radio, sociala forum, tjatter i vardagsrum etc etc. Tänk också att väldigt många som pratar istället är outbildade i diskussionsämnet och att ämnet är genusvetenskap. Gång på gång på gång hijackas den initierade debatten av de snoriga personerna längst bak i klassrummet som under förevändningen att alla måste få vara med och prata uppehåller diskussionen vid banaliteter. Meanwhile i patriarkatet: kvinnor är fortsatt mer våldutsatta i hemmet, tjänar anskrämligt med pengar, stoppas vid Europas gränser, sliter ut sina ryggar i vården, har mindre reell makt än män, syns inte i radio/tv/bolagsstyrelser, mår psykiskt dåligt och behandlas generellt som mindre värda människor. Det feminina nedvärderas och det maskulina uppvärderas, vilket får till följd att män som anses feminina åker på däng och kvinnor som inte anses leva upp till kvinnoidealet åker på däng. Bland annat. Under tiden har sjuttio ingenjörer, ett gäng fritidsfiskare och en LO-aktiv utan genuspoäng ägnat otal antal timmar på Facebook åt att diskutera varför det ligger i den kvinnliga naturen att vilja ta mest hand om barna (ledtråd: it doesn’t). Hur kom vi framåt av detta nu igen?

Alltså jag säger inte att man inte ska diskutera. Jag säger inte heller att de flesta som vill diskutera är dåliga människor som vill ont. Jag ifrågasätter dock varför man vill diskutera ämnen inom vilka man saknar grundläggande kunskaper. Är det en sann vilja att bidra, ”föra något framåt”, eller är det en egoistisk handling för att scora några till synes lätta poäng? Och i så fall, kastar sig samma personer lika lättvindigt in i avancerade resonemang om klassiskt latin, bara "för att det är kul att diskutera"? Det den gör som inte respekterar ämnet är heller inte bara att halta diskussionen i sig, utan man riskerar även att säga saker som i förlängningen kan vara skadliga. Tex som i rapporteringen kring partnervåld nyligen, där några glada ledarskribenter triumferande hävdade att ny forskning visade att män utsätts för lika mycket våld av kvinnor som tvärtom. Forskarna själva dementerade förtvivlat denna misstolkning av sina egna resultat men då var lögnen redan spridd. 

Det finns heller inget annat ämne som ringaktas så systematiskt som genusvetenskap. Om du minns vad jag skrev här ovanför så beror det bla på att den kodas som feminin, som en isolerad vetenskap för kvinnor (ledtråd, it’s not), och eftersom det feminina nedvärderas tror plötsligt många att kunskap om genus inte är riktig kunskap. Jag vet inte hur man då definierar kunskap men oavsett håller inte den inneboende logiken: man kan faktiskt inte både samtidigt tycka att det a) är väldigt viktigt att vara med och diskutera och b) tycka att det man diskuterar inte baseras på ett riktigt kunskapsområde. Någonstans undrar jag igen vad ens motiv till att kasta sig in i debatten egentligen är. Är det med verklig omsorg för jämställdheten eller är det bara ett egocentrerat sätt att uppta plats och dränka de röster som bättre borde höras?

Så, om du vill vara med och diskutera genus är det första du ska göra att lyssna. Precis som alla normala människor hade uppfört sig innan de gav sig in i en diskussion om fysik. Annars är det tyvärr lätt hänt att du inleder din framåtsträvande bana med bara ytterligare ett misogynt inlägg, eftersom det finns många fallgropar. Om du på riktigt vill bidra till jämställdhetsutvecklingen är det bästa och samhällsmässigt effektivaste du kan göra att lyssna in, läsa på och chilla med att posta länkar till populärvetenskapligt återgiven sk genusforskning som går ut på att kvinnors ögon är förprogrammerade att dras till färgen rosa. Vi har så mycket viktigare saker att ta tag i och en enorm del av det feministiska samtalet handlar om att fokusera på det som är viktigt, eftersom alla dessa röster som hörs ofta överröstar de svagaste och mest angelägna. Att läsa på innebär för övrigt att man lånar en bok, lyssnar på ett panelsamtal eller läser en blogg och inte att man pokar sin Engagerade Vän och ber henne utbilda en. Hon har nämligen mycket viktigare saker att göra för att bekämpa patriarkatet än att supplya n00bs med länkar som de lätt kan hitta själva bara de är beredda att lägga mer än tio sekunder av sitt liv på att leta. För vi utgick väl ändå från att syftet var att "komma framåt" och att "framåt" är ett mer jämlikt samhälle och att det var därför du ville vara med och diskutera från första början? Du hade goda intentioner, no? För quite frankly, vad tror du är mest tidseffektivt: att sprida kunskap på tjejjouren eller att försöka diskutera med någon som inte ens tycker att ämnet är värt att kallas kunskap? Ibland är det mest feministiska en kan göra att hålla tyst och iaktta ett tag.

Om att projicera sina högst personliga känslor på andra

Om man ska köpa en dator brukar man först fundera på vad man ska ha den till. Ska jag spela spel med tung grafik, surfa, skriva eller behöver jag kanske grym beräkningskraft för att inte behöva vänta aslänge på att min kod ska kompilera? Det finns olika plattformar för olika ändamål och att spela Crysis 3 på en billig surfplatta är lika suboptimalt som att köpa en dyr värstingdator för att skriva brev. Människor är förvisso inte maskiner men vi har olika plattformar. Jag menar inte sociala och ekonomiska förutsättningar nu, utan plattform som i personlighet (som givetvis kan vara formad av miljö). Jag menar våra läggningar. I de allra flesta fall verkar vi vara överens om att en mångfald av personligheter är bra och eftersträvansvärt. Att en person som fått medalj i att räkna inte är bättre än en person som fått nobelpris i litteratur. De är båda briljanta. Den ena känner en stor passion för aritmetik och den andra för att formulera meningar, inte mer med det. Jag får älska böcker lika hett som min syster älskar kaffe. Det händer inte att någon nedvärderar min kärlek för ord och säger att den är mindre värd än hennes kärlek för smak, att det finns sannare kärlek att hämta någon annanstans. Det händer inte. Förrän vi pratar om barn. Då förutsätts det att vi alla har samma plattform och att det finns ett enda sätt att känna mest kärlek och att det är kärleken en förälder känner för sitt barn. Man utgår ifrån att alla har samma navling och värderar sedan en typ av förhållande mest. Man hierarkiserar kärlek och relationer. Om vi kan vara överens om att kärlek är något bra och att mer kärlek är bättre betyder detta i förlängningen oundvikligen att relationen förälder-barn är den bästa och viktigaste. För alla, eftersom man också utgick ifrån att vi har samma plattform. Det är den logiska slutsatsen av uttalanden som "kärleken till ett barn är störst av allt."

Som sagt, jag tror inte att människan är en maskin, men om jag iaf just nu låtsas att det åtminstone finns två olika maskiner/plattformar och inte bara en. Det finns en hos folk som vill ha barn och en hos folk som inte vill. Folk som vill ha barn, vill ha barn. Folk som inte vill ha barn vill inte ha barn. Jag kallar viljan hos folk som vill ha barn koppling A->B och oviljan hos folk som inte vill ha barn för C->D. Och lyssna nu, det här är viktigt: C är inte en invertering av A. Oviljan C är inte en void efter viljan A. Det är två olika känslor som existerar på samma premisser. Att inte vilja ha barn kan vara omvälvande och stort, ett livsbeslut och kännas oerhört betydelsefullt. Precis som det verkar vara för de som vill ha barn. Det är en stor känsla i livet. Jag säger inte att det är så för alla, men jag säger att de båda känslorna har rätt till samma dignitet.

Problemet med uttalanden som "kärleken till ett barn är störst av allt" är att det inte kommer att vara applicerbart på tex mig, som i det förenklade exemplet ovan har kopplingen C->D. Jag är övertygad om att väldigt många föräldrar tycker att det stämmer väl in på dem, men vi har olika plattformar. Det är inte en relevant kärleksrelation för mig. Oavsett hur kärleken för ditt barn får dina känslor att svalla är en förutsättning att du inte känner det jag känner i C, som i sin tur gör att mina känslor kan svalla för D men inte dina. Även om det fanns en tid när du inte hade barn är den jämförelsen värdelös eftersom du och jag har olika utgångspunkter.

Ja, det är ett banalt exempel. Det finns inte två plattformar, det finns oändligt många. Det är också språkligt handikappande att barnfrihet relateras som ett icke till ett vara. Att vilja eller att inte vilja, när det egentligen handlar om två viljor: vilja B eller vilja D. Eller tusen viljor. Jag är så vansinnigt trött på att behöva försvara min förmåga att älska bara för att jag inte vill samma sak som de flesta andra. Jag är innerligt led på att mina kärleksrelationer antas inte kunna ge mig samma hisnande förnimmelser som den kärlek som finns i en förälder. Tänk att vända på samma resonemang och säga: men du som längtar efter barn men inte kan få det kan väl göra som jag och jobba frivilligt med ungdomar istället, för det ger mig en oändligt stor kärlekstripp? Eller om en artist som dedikerat sitt liv åt konsten föreslog att en ofrivilligt barnlös skulle börja måla i olja för att känna den obeskrivbara storheten i att skapa något för någon annan, att gå helt upp i en skapelseprocess som springer från ens innersta djup? Nej, det gör man bara inte.

Grejen är att ingen kan veta. Ingen kan faktiskt veta hur någon annan känner och ingen har rätt att definiera det. Om din egen kärlek är störst till ditt barn litar jag på det du säger. Vad föräldrar däremot känner och tror inför frivillig barnfrihet hos andra är inte relevant på så sätt att deras tro går att jämställa med mina faktiska känslor. Jag blir så klart glad av att du försöker förstå, men för att förstå måste du lyssna och acceptera att jag äger tolkningen av mina egna känslor. Vad någon annan tycker? Ingen bäring.

*Edit: Inlägget handlar om rätten till att definiera sina egna känslor, om det inte framgick. Det finns många andra aspekter att prata om också, tex vad som är kärlek och hur den har kommit att definieras som mest äkta mellan mor och biologiskt (vitt) barn. Eller om barn i väst och miljön. Jag tror dock inte att jag själv hade avstått barn om jag velat ha dem till förmån för en bättre miljö, I'm just saying. Det är kontraproduktivt att rangordna amplitud på kärlekskänslor.